För cirkus ett par månader sedan fick jag ett meddelande på Linkedin från nån som ville komma i kontakt med mig angående en "spännande rekrytering" och kunde jag kontakta henne? Även om jag på goda grunder antog att det där var nåt slags massutskick så blev jag ändå lite nyfiken, men hade så himla mycket annat om mig och kring mig då jag kontaktade henne inte och sedan föll alltihop i glömska rätt så omgående för jag hänger inte direkt på Linkedin stup i kvarten om man säger så.
Sen fick jag nåt missat samtal på jobbtelefonen och när jag kollade upp numret så gick det till nåt företag som jag tolkade som "försäljare av något slag" och så angelägen att lyssna på deras svada är jag inte att jag självmant ringer upp. Hehe. Sedan har detta nummer återkommit under "missade samtal" med en viss regelbundenhet, men det är inget jag har brytt mig om. Är kanske Sveriges sämsta medarbetare när det kommer till att bära omkring på jobbtelefonen, den blir liksom alltid liggande på skrivbordet och sitter jag vid det - vilket jag ju förvisso för det mesta gör när jag är på jobbet - så svarar jag såklart, men jag tar aldrig med den när jag går på lunch eller går hem för dagen och det där med att ha missade samtal är inget jag hetsar upp mig över. Tycker det här med att vara ständigt nåbar har tagit helt orimliga proportioner. Är det någon jag vet vem det är så ringer jag tillbaka, om inte så får väl folk höra av sig igen. Eller skicka ett mail. Helst skicka ett mail. Maila mig alla dagar i veckan tack.
Hur som helst, i fredags morse hade jag missat samtal men dessutom ett meddelande i röstbrevlådan där den här personen från Linkedin bad mig ringa angående den här "spännande rekryteringen" och jag bara whaaat? för det där hade jag glömt. Ringde upp och då hade dom sett min profil och tyckte jag var som klippt och skuren för en roll som laboratoriechef på ett ackrediterat laboratorium på ett större (cirka 500 anställda) företag, personalansvar för 25 personer och gissningsvis också en rätt så mycket fetare lön än vad jag har idag.
Är jag intresserad? NJAAA? Har det inte på något sätt dåligt här och nu, tvärtom. Lönen kunde väl såklart vara högre, men det tycker man väl jämt. Men jag har en bra chef, för det mesta rätt så roliga arbetsuppgifter, såklart mycket ansvar men också mycket frihet. Jag har övervägande bra kollegor, vi är många som jobbat ihop i många år. Jag får ha arbetstider som passar mig, vilket är viktigt för mig som tror jag skulle dö en bit själsligen om jag var tvungen att jobba åtta till fem. Här är inte så snobbigt, jag tror också jag skulle dö ytterligare en bit själsligen om jag skulle vara tvungen att klä upp mig för att vara på jobbet. Häromveckan när jag skulle ha anställningsintervjuer, då tog jag faktiskt på mig ett par byxor som INTE var såkallade narkotikajeans, men det var nog första gången i år som jag INTE kommit till jobbet i snäppet-ovanför-baglady-outfit, annars är det väl där man kan placera mig i någon slags skala på klädstil. Inte för att jag tror skillnaden var så stor ändå, hehe. Är fan för gammal för att trycka in mig i obekväma kläder bara för att.
Samtidigt kan jag inte låta bli att ändå bli lite nyfiken. Jag är 53 år och har varit anställd på mitt nuvarande företag sedan 2001. Ska man någon gång mer i detta arbetsliv göra någonting annat så är det väl hög tid nu, för jag misstänker att vid 55+ så är man inte så djävla het på arbetsmarknaden längre. Om kanske 15 år ska jag gå i pension (GULP!? hur fan gick detta till!?) och det hade ju inte varit dumt att ha en fet(are) lön de sista åren?
Fast det mesta som talar MOT är att detta företag ligger sex mil från mitt nuvarande, åt fel håll dårå. Det tar mig i nuläget cirka 25 minuter att ta mig till jobbet och det kan jag tycka är på gränsen till ovärt, men med detta jobb skulle jag få nästan en timmes restid enkel väg, och där kände jag väl att gränsen för mitt intresse swischade förbi. Två timmar per dag i bil, säkert mer om man ska ha åttatillfem som arbetstid och måste sitta i bilköer som ett djävla hjon. Nu väger jag inte ens in miljöaspekten, utan tänker helt egoistiskt bara på att det är ett sånt enormt slös med MIN tid, alltså den som tillhör min fria ande. Restid är så värdelöst och den tiden får man ju liksom aldrig tillbaka. Och det "man kan ju lyssna på ljudböcker under tiden" som folk brukar anföra som något positivt är något som väger väldigt lätt i alla fall i min vågskål.
Såatteh. Tror det blir ett vänligt tack-men-nej-tack här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar