På fyra ben går den bulldozer som jag gillar allra mest

BREAKING NEWS: Jag har ridit ponny! Och då menar jag  inte att någon har lett omkring mig en liten dammig runda med ett uttråkat gotlandsruss på Kolmårdens djurpark (även om det en gång i tiden var höjden av lycka), utan jag har bytt ner mig så att säga. Storleksmässigt då alltså. Fast ridmässigt var det ett riktigt uppåtsving för mig att byta från Älgen till en maxad D-ponny modell grövre (även om jag gillar Älgen och har lite dåligt samvete för att det känns som att jag har "övergivit" honom, det är ju HELVETE vad man har blivit blödig på gamla dar, ska det vara såhär, va? va? va?).
"Hurdan är hon att rida?" frågade jag lite ängsligt en av ridlärarna när jag kom till stallet och såg att det inte stod Älgens namn vid mitt på whiteboardtavlan där de (ridlärarna alltså) skriver upp vem som ska ha vilken häst, för även om den där ursprungliga fjärilar-i-magen-och-hjälp-vad-det-går-fort-och-vad-det-är-långt-till-marken-nervositeten har släppt och jag numera både galopperar och hoppar (låga hinder, obs) utan att få hjärtsnörp så är jag ju fortfarande ingen större superhjälte på hästryggen. "Lite av en bulldozer" blev det inte så uppmuntrande svaret, men sen fick jag tillägget "ungefär som Älgen" så då lugnade jag mig, för även om Älgen kan bli lite stark och springig så hittar han ju aldrig på några dumheter i ridningen, utan där är han schysst och ärlig.

Och sedan blev det förälskelse från första skrittsteget, eller det började väl redan i boxen. För Älgen är ju sannerligen inte lättflirtad, hans box är hans borg och om den värnar han om inte med livet så i alla fall med en hel del sura miner och hugg i luften som insats. Sånt är ju inte jättekul, men vi har väl lite vant oss vid varandra, Älgen och jag. Jag accepterar (motvilligt) att han inte är någon kelgris eller ens någon som låter sig hanteras utan åthävor, och han accepterar (lite mer motvilligt) att jag håller på med honom, i alla fall för det mesta. Han är ju inte elak utan ska mer markera sitt missnöje, och precis som mannen som kunde tala med hästar är han hästen som kan tala med människor, om än inte med bönder på bönders vis och de lärde på latin. Men budskapet går ju ändå fram med önskvärd tydlighet.

Men Bulldozern dårå. Hon var ju något av en dröm att hålla på med, jämförelsevis. Gick att fånga i boxen för det första, vilket man ju inte bortskämd med. Älgen har den mindre charmiga egenheten att han gärna snor runt och vänder bakdelen till när han misstänker att det vankas arbete, även om han numera oftast låter sig blidkas med en morot. Men Bulldozern stod där så stilla och snällt när jag kom med grimman, och hon var så JÄTTESNÄLL att pyssla med och göra i ordning. Dessutom alldeles lagom hög för mig. Älgen är ju ingen bjässe för att vara en stor häst, men ändå så pass hög att jag inte kan se över ryggen på honom. Vissa gillar ju stora hästar, men jag tycker mest det känns ohanterligt. Till exempel brukar Älgen snällt hålla huvudet i lagom höjd när det är dags att tränsa, men så fort man fått in bettet i munnen och ska dra nackremmen över öronen så höjer han huvudet exakt så mycket att jag inte når att stoppa in det bortre, från mig räknat, örat under nackremmen. Man tycker ju att han skulle kunna begripa av sig själv att det hade blivit så mycket bekvämare för honom själv att bara hålla huvudet stilla istället för att ha mig klängande och balanserandes runt på tå för att lyckas peta in det där örat, men icke. Nu vet jag ju av erfarenhet att även små B-ponnyer kan bli giraffhöga om de inte känner för att låta sig tränsas, men med en ponny känns det ju i alla fall som att man har en rimlig chans att gå segrande ur den diskussionen utan att behöva ta till en stol. Och Bulldozern var som sagt jättesnäll så jag slapp alla såna problem.

Och nu har jag ridit en dressyr- och en hopplektion med Bulldozern, och båda har gått jättebra! Hoppade en hel bana på hopplektionen, bara en sån sak! Nu var ju inte hinderhöjden någonting att skriva hem om, men det gick bra och det var ju huvudsaken. Och dressyren! Här har jag kämpat med Älgen i en hel termin och nu mot slutet känner jag att vi har börjat hitta vägar till en bra form, men han måste övertygas om att det är absolut nödvändigt, så det är en ständig KAMP med det lösgörande arbetet. Och i galoppen orkar jag inte riktigt hålla ihop honom ännu, utan istället blir han stark och älgar iväg utan någon som helst samling och så sitter jag där som en liten löjlig ärta och kan inte inverka med mina menlösa taxben till skänklar och kommer inte ner i sadeln. Vi har väl fått till några få MOMENTS även i galoppen, men det känns som att det är långt kvar innan allting stämmer där.

Men Bulldozern! Ja, det var väl inte så att hon gjorde någonting självmant hon heller, och först kändes hon jättestel och ville bara gå utåtställd i vänster varv. Men det var ändå grejer som gick att jobba med, eller rättare sagt som JAG kunde jobba med (antar att de som är sådär avundsvärt skickliga har lite mer i sin verktygslåda och därför inte har de här problemen), och nu kunde jag ju dessutom hålla om med benen och komma ner i sadeln och inverka med sitsen på ett sätt som jag inte kunnat med Älgen, så efter en intensiv lektion där svetten (mest min) lackade så gick hon hyfsat stadigt på tygeln i alla tre gångarterna och i båda varven. Det är en känsla i världsklass om ni frågar mig. SÅ NÖJD!

Det är ju så himla typiskt att detta ska inträffa NU, när det i skrivande stund är sista veckan på vårterminen. Jag har visserligen anmält mig till ett kvällsridläger nästa vecka och till en helgaktivitet i början av augusti och sedan börjar höstterminen veckan därpå. Men däremellan är det må-hå-ånga hästlösa veckor. Känns ju sådär kul när man nu äntligen har fått kontakt med sin inre hästtjej igen, vilket faktiskt var ett kärare återseende än jag först förväntade mig. Jag trodde kanske lite mer att jag eventuellt skulle rida lite halvhjärtat terminen ut och sedan känna att nämen nja, nä, så djävla kul var det väl egentligen inte så nu kan jag pausa några år igen. Så blev det ju verkligen INTE, utan det här känns som kanske det bästa jag gjort på hela DECENNIET.
Sen räcker det väl förmodligen med en avtrillning så kommer man att förvandlas till ett nervvrak som står och biter på naglarna på ruta ett inför varje lektion, men den dagen den sorgen.