Money, money, money

Nu ska jag på begäran blogga om något som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen PENGAR. Inte så att jag är en rik knös som bara värdesätter det materiella och lever efter devisen I shop, therefore I am, för det är nog så långt ifrån sanningen man kan komma. Men jag håller inte heller med om att "pengar gör ingen människa lycklig", som vissa förnumstiga vetabästbabianer beskäftigt bräker ur sig ibland. JOHOODÅ, svarar jag då. Eller, jag fattar ju såklart andemeningen, att BARA FÖR ATT man har ett fett bankkonto och är född med en hel uppsättning silverbestick i mun så betyder inte det att man har ett rikt liv med bra relationer med familj och vänner, god hälsa, frid i själen och allmänt flyt i tillvaron, vilket känns som hyfsade förutsättningar för att vara lycklig. Och såklart kan man även ha allt det där utan att för den skull vara materiellt förmögen. Men man ser ju sällan några tiggare sitta och storskratta på marken utanför affärerna, och om man någon gång besökt soc så är det väl inte precis så att lustigheterna väller fram i korridorerna där. Har heller aldrig hört talas om någon som har känt sig sådär jädrans lycklig när det är minus på kontot, räkningarna går till inkasso och kronofogden står och bankar på dörren. Pengar är liksom en förutsättning för att kunna leva i ett kapitalistiskt samhälle, anser jag. Sen vet jag att det finns folk som ställer sig utanför det där, och det beundrar jag, men samtidigt verkar det där alternativa livet alltid gå hand i hand med att ha utedass och leva på getmjölk och groddar och koka sin egen tvål på härsket fårfett, och där får jag väl erkänna att jag är för lat och bekväm och lite för mycket inriktad på hygieniska aspekter för att vilja ta det steget.

Hur mycket pengar ska man då ha för att vara nöjd, frågar mina miljoner* läsare. F d finansminister, (ja f d allting för hon är väl död nu?) Anne Wibble var det väl som sa att "alla borde ha en årslön på banken"? Minns att jag, på den tiden det begav sig, någon gång på nittiotalet, blev rätt så provocerad av det uttalandet, för det kändes ju i sanning ganska världsfrånvänt och själv var man ung och outbildad och småbarnsförälder och verkligen inte i en situation där man inte precis hade något överflöd att pytsa in på sparkontot. Precis som jag blev provocerad av att någon annan politiker i samma veva sa att samhällsekonomin var så dålig för att folk "hade levt över sina tillgångar" i samma andetag som bankerna spekulerade bort miljarder på fastighetsaffärer utan att någon politiker så mycket som höjde på ett endaste ögonbryn. Blir så förbannad på sånt alltså, när politiker gör såna där uttalanden som liksom visar hur långt de står från folket. Men själva principen om sparande kan jag ju absolut hålla med om. Att ha pengar ger trygghet och ens egen femma är fan så mycket bättre än någon annans tia. Jag skulle väl ljuga om jag sa att jag hade en årslön på banken, men jag tycker väl generellt att ju mer det finns på kontot desto bättre, för man vet aldrig vad som kan hända och när det där som kostar en rejäl slant väl händer så vill man ju inte stå där med ett sms-lån som enda lösning. Men det verkar jag ju vara relativt ensam om att tycka. Läste någonstans att, nu minns jag inte den exakta procentsatsen, men en rätt skrämmande stor del av Sveriges vuxna befolkning var det i alla fall, kunde inte lösa om de fick en oväntad utgift på, nu minns jag inte den exakta storleken här heller, men någonstans mellan tio och trettio tusen har jag för mig att det var, inom, och nu minns jag inte den exakta tidsrymden HELLER så det här blir ju ett synnerligen luddigt exempel, men jag tror det var att man hade en månad på sig.

Nu är det ju såklart väldigt lätt att sitta och skaka på huvudet åt detta när man själv har sitt på det hyfsat torra. Barnen har flyttat hemifrån och behöver bara sponsras lite ibland när det kör ihop sig med oväntade utgifter, man har lyckats pressa upp sin lön till hygglig nivå och har betalt av huslån och gnetat tillbaks vartenda surt CSN-öre till staten och kapitalet. Då är det ju inte så hemskt svårt att få en slant över, och då är det ju lätt att sedan sitta där med sitt feta kontoutdrag och skaka på huvudet åt alla som inte har det lika väl förspänt. Det kan ju tyckas vara rätt så drygt och  förmätet, fast samtidigt så är det ju jag och mina val och prioriteringar som har gjort att det är rätt så väl förspänt nu då.** Jag/vi hade ju kunnat välja att lägga pengarna på att resa jorden runt istället för att betala studieskulder. Eller köpa nya kläder istället för att pensionsspara varje månad. Eller bygga pool och trädäck och uterum istället för att amortera av banklån och annat osexigt. Jag säger ingenting om folk som har det så knapert att det bara precis går runt hur snålt de än lever, och jag vet att det existerar såna människor även i välfärds-Sverige. Men om man besöker Elgiganten under mellandagsrean och ser hur folk i triumf kånkar iväg på nya platt-TV-apparater, surroundljudanläggningar och mobiltelefoner fastän de gissningsvis har fullt fungerande dito fast OMODERNA hemma i stugorna, då är det väl inte precis pengar som saknas i det här landet. Och jag tycker att man VARJE ÅR hör att "i år har julhandeln slagit nya rekord". Då tycker jag att folk fan i mig inte ska gnälla om de inte har pengar till en oplanerad tandläkarräkning eller ett besök på bilverkstan. Spara först, handla sen, är mitt motto. Eller ännu hellre: Spara först, handla inte alls. Jag skulle hellre sitta i fängelse än att tvingas baxa runt en kundvagn inne på Ge-Kås i Ullared dagligen i låt oss säga en månad. Men det är jag ju uppenbarligen rätt ensam om att tycka för folk handlar ju som om det inte fanns någon morgondag, och som om jordens resurser kommer att räcka i evighet. SLUTA MED DET.  Fattar verkligen inte det där med att köpa nya kläder i tid och otid för att man "tröttnar" på de gamla. Kläder använder man väl tills de faller i trasor, typ. Det gör kanske kläder från Ullared relativt snabbt i och för sig, vad vet jag?

Summa summarum: Jag tycker nog att folk ska sträva efter att ha, kanske inte en årslön, men en månadslön på banken kanske? När jag var säsongsanställd och var arbetslös ett par månader varje vinter så var det ett måste eftersom det där med a-kassa inte precis fungerar snabbt och smidigt. Ibland hann jag till och med börja jobba igen innan arbetsförmedlingen och a-kassans kvarnar hade malt färdigt, och eftersom räkningar dyker upp oavsett hur det ser ut på kontot så då gällde det att ha resurser att nalla av under tiden.  Skulle ALDRIG palla att leva sådär ur hand i mun som många verkar göra, men så är jag ju ingen särskilt spännande människa heller. Nä, men allvarligt. Pengar löser inte per automatik ens problem, men de är djävligt bra att ha.

Vi har ett spelbolag på jobbet, där vi varje vecka turas om att satsa 200 kronor på valfritt dobbel. Utdelningen har varit minst sagt skral, och häromdagen föreslog jag att vi helt enkelt skulle lägga de där 200 kronorna per vecka i en låda och sedan när alla gjort det kunde vi hitta på något för de pengarna. Sen kom samtalet osökt in på vad man skulle göra om man vann STORKOVAN. Alla utom jag skulle resa och köpa nya bilar. Jag gillar ju inte att resa, så det är ju inte av ekonomiska skäl som jag avstår, och det där med bilar som statussymboler tycker jag också känns väldigt främmande, huvudsaken är väl att den startar och rullar dit den ska och tillbaks igen? Ja, ni hör ju själv hur lite visioner att bränna pengar jag har. Men om jag vann sjuka mängder så skulle jag: 1. Sluta jobba. Alla som säger att det inte är bra, "för man måste ha den sociala biten också", NI KÄNNER INTE MIG. Är så osocial att jag nästan inte kan föreställa mig något trevligare än att bara måsla*** runt i min ensamhet. 2. Köpa ett gammalt kråkslott (fast i toppskick) med lite mark och ekonomibyggnader och sen skulle jag måsla omkring där med djur och staket och ved. 3. Sen skulle jag nog ge barnen en slant, och/eller typ betala av deras studielån.


* Fet lögn såklart.

** Eller jag kanske ska säga vi, för min man är ju också med på ett hörn här. Vi har gemensam ekonomi när det gäller gemensamma utgifter, detvillsäga kostnader för hus och bilar och mat och husdjur och sånt, men i övrigt har var och en sina egna pengar och gör vad fan hen vill med dom. Skulle aldrig nedlåta mig till att försätta mig i en situation där man skulle vara tvungen att liksom förhandla om huruvida "vi" har råd med att jag till exempel rider, eller ha diskussioner om man ska lägga pengarna man får över på ett nytt Playstation eller nya löpardojor. NO WAY.

*** Lokalt uttryck som betyder typ "glida omkring i sakta mak utan något särskilt mål"