En analys av lättjan, den ständigt närvarande

Ohmajgadd, nu har uppskattningsvis 100 % av mina läsare* utmålat mig som en arbetsmyra fastän jag själv oftast ser mig själv som en korsning mellan Skalman och Kronblom. Hur går det här ihop egentligen, kan man ju fråga sig? Här fick jag stanna upp (som gissningsvis både Skalman och Kronblom skulle ha gjort) och tänka till en liten stund. Är jag så himla lat egentligen? Utåt sett är jag nog inte det. Har ju jämt en massa järn i elden, och eftersom jag hatar att ha tråkiga saker hängande över mig så ser jag till att få dem gjorda med en gång istället för att skjuta upp dem till en obestämd framtid. TIPS FRÅN COACHEN, det är nämligen inte så att man får en massa annat gjort bara för att man låter bli att göra det där som man borde göra. För mig handlar det bara om att bestämma sig och ha en plan för det som ska göras, så gör det sig, inte av sig självt, men det blir i alla fall gjort. Om jag hade tänkt "idag ska jag jobba och sen får jag se vad jag hinner/orkar/har lust att göra", då hade det inte blivit mycket uträttat, det kan jag ärligt säga. Så för att ro i land med det jag föresatt mig så måste jag intala mig att "imorgon ska jag jobba och sen ska jag först åka till soptippen och sedan betala räkningar och sedan åka och träna med hundarna" och sen är det inte förhandlingsbart annat än i yttersta nödfall. Jag måste liksom ha en färdig agenda att förhålla mig till redan när jag kravlar mig ur sänghalmen i arla morgonstund. Är mycket uppenbart ej den där härligt charmiga spontana typen, utan blir liksom Archimedes rätt vresig om mina cirklar rubbas.

Jag tror jag bygger min bild av mig själv som jordens latmask på att det alltid finns ett inneboende motstånd. Oklart vad det kommer ifrån, för även när det gäller att göra jätteroliga saker som jag själv har bestämt och sett fram emot så tänker jag oftast, när det börjar närma sig, på hur skönt det hade varit att bara ligga i soffan och inte göra ett skapandes grand istället. Jag måste liksom ha en mental piska som viftar och hotar och motar iväg mig från kuddarna och böckerna och fjärrkontrollen och popcornen, som är de attribut som lockar mig allra mest.

Lättja är ju en av de sju dödssynderna, och jag som är uppvuxen i bibelbältet och snudd på fick gå i söndagsskola tills jag flyttade hemifrån (OKEJ, lite överdrivet) är säkert mer eller mindre omedvetet en smula präglad på det här med att man ska äta sitt bröd i sitt anletes svett och inte ha en lugn stund förrän på den yttersta dagen och kanske eventuellt inte ens då. Och dessutom blev man ju ständigt itutad att den som syndade i tanken var minsann att betrakta som lika förtappad som vilken illgärningsman som helst, så det där med att fantisera om en kväll på sofflocket är väl i princip helt jämställt med att nyttja starkt och spela kort och aldrig lyfta ett finger, om man får tro de rättrogna. Det gör jag inte, men jag tror man påverkas mer än vad man tror av hur vuxna i ens absoluta och relativa närhet  uppförde sig och vilka budskap de förmedlade när man växte upp (även om man verkligen inte behöver komma dragandes med BARNDOMEN som en himla ursäkt för allting resten av livet, för det duger fan inte).
Som om det inte var nog med söndagsskolan har jag dessutom hela släkten full av strävsamma bönder och min egen fader skötte gården och gjorde fulla dagsverken i skogen tills han var 75, och i det sammanhanget framstår man ju alltid som en klen stackare. Har dessutom en syrra som har ett tempo som en bipolär Duracellkanin på fultjack, och jämfört med henne verkar till och med Usain Bolt lite sävlig.

Att vara lat är liksom lite synonymt med att vara oduglig, tänker jag mig i ett historiskt perspektiv. Herren hjälper den som hjälper sig själv, har man ju fått lära sig. Se på Robert i Utvandrarna till exempel. Han ville inte arbeta utan for till Kalifornien för att gräva guld istället, och det gick ju åt helvete för honom. Medan Karl Oskar som knogade och slet för att odla upp den bördiga Minnesotajorden kunde så småningom skörda frukterna av sin mödas slit och köpa både järnspis och symaskin till Kristina (sorry för spoiler, men har ni inte i dags dato läst detta epos får ni FAN I MIG skylla er själva). Sen är det väl en typisk Jantegrej, det här att alltid liksom nedvärdera sig själv och tycka att man inte är bra nog. Och att vara lat är ju inte precis en egenskap man framhäver i sitt personliga brev till en tilltänkt arbetsgivare. Jag kan ju till exempel tycka om mig själv att jag är rena dröm att ha som anställd, eftersom jag är så rasande effektiv, har hög arbetsmoral och i princip alltid presterar minst över medel. Jag är helt enkelt svinbra på det jag gör, vad jag än gör**, men det passar sig liksom inte att säga för då framstår man som skrytsam och dryg. Och det är klart att jag tycker att jag är en fena på att få saker gjorda och kunna jonglera med ett halvt bollhav i luften på samma gång. Men samtidigt finns det där motståndet där. Och den där soffan som lockar och drar. Och även om jag nästan alltid övervinner motståndet så finns känslan där. Att det mesta som jag gör ÄR lite jobbigt och besvärligt, och då tänker jag att det beror väl på att jag är så djävla lat dårå.

Men hur hinner jag med allting då, undrar kanske någon. Ja, det handlar väl som med allting annat om de val man gör och hur man i och med dessa val fördelar sin tid. Jag har ju till exempel ett väldigt fattigt socialt liv och har nuförtiden i princip noll umgänge på det sättet som jag hör talas om att andra människor har, med fikor och tjejkvällar och parmiddagar och träffas på stan och såna där grejer. Sånt tar ju massor av ens tid, tänker jag. Har inte precis strategiskt och medvetet valt bort det för att få tid till annat, utan det har mer bara blivit så. Jag ser mig själv som en ganska osocial person, men folk som träffar mig i förbifarten tror oftast att jag är supersällskaplig av mig. Vilket alltså är en sanning med modifikation. Jag träffar ju massor med folk när jag håller kurser och tränar och tävlar med hundarna eller, bubblare, när jag är i stallet, och det är trevligt och uppfyller mer än väl mitt behov av att vara social. Sen är jag ganska trött på att umgås och längtar bara efter att få ligga och glo i soffan i min ensamhet. Och där kom den IGEN, soffan. Den är en riktig magnet.

Sen är jag rätt bra på multitasking. Jag gör till exempel mycket kursplanering och träningsupplägg i huvudet när jag antingen åker till eller från jobbet eller är ute och går med hundarna, alltså tänker ut schema och innehåll och kommer på strategier för att hantera olika situationer som uppstår och sånt där. Jag bakar bröd varje vecka, men då rör jag ihop degen på morgonen och sedan får den stå och jäsa tills jag är tillbaka igen, när det nu blir. Det där med jästider är ytterst flexibelt, det är bara i hemkunskapen som degar måste jäsa i 30 minuter och inte en sekund längre. Är också mycket för långkok och såna där grejer som kan verka otroligt präktigt och tidskrävande men som i själva verket till största delen sköter sig självt. Kan utöver det mycket väl läsa en bok eller blogga eller lösa korsord samtidigt som jag ser på tv, om det inte är ett program som kräver superengagemang, och det gör ju de flesta INTE, och sen är det ju ändå reklam stup i kvarten, då kan man också läsa några sidor. E-bok i telefonen måste vara tidernas bästa uppfinning eftersom man nuförtiden alltid har telefonen inom räckhåll och därmed alltid kan utnyttja en massa dötid till att läsa böcker, och vips så blev det kvalitetstid istället. Överlag har väl SMARTPHONEN förenklat min tillvaro rätt så avsevärt genom att man kan beta av vissa grejer som till exempel svara på mail, betala räkningar, beställa grejer och boka tider när man har lite (mer) dötid till exempel på lunchen eller så, istället för att samla på sig en lång lista av grejer som måste göras och sen sätta sig vid datorn på kvällen och börja beta av. Har i alla fall förenklat mitt liv rätt så avsevärt. Min man är lite mer av den gamla skolan och vägrar till exempel att ha mail och Facebook i telefonen, så han får ju nästan som ett halvt arbetspass när han ska sätta sig och plöja igenom flöden och inkorgar om kvällarna, medan jag kan ligga i soffan och...ja, ni vet. Inte göra någonting alls.

Ja, som ni märker så är det ett ständigt återkommande tema i mitt liv: att inte göra någonting alls. Det verkar helt enkelt så otroligt lustfyllt och lockande, med inslag av kulturellt betingad skam i den sanna Lutherska andan, och det är väl därför som jag ser mig som en slöfock. Fast en rätt så effektiv sådan. Det hade nog till och med Martin Luther kunnat hålla med om.




* Dvs 2 st. Men 2 av 2 är 100 %, så det så.

** Lite beroende på vad det gäller här, tänker jag. Jag hade ju till exempel aldrig kunnat bli en bra maratonlöpare eller slagit världsrekord i stavhopp. Har också väldigt svårt att se mig själv i framkant när det kommer till yrken som har med vård och omsorg att göra. Men i övrigt så. Anna for president? Jajamensan.