På begäran: Boris the gubbhund

Om jag hade haft en såkallad proffsblogg så hade det här inlägget börjat med ett Ni är många som har hört av er och velat...och så vidare, vad folk nu kan tänkas maila om, men eftersom jag inte har tjugofem miljoner läsare så räcker det ju att EN önskar en bild på gubbhunden Boris för att jag ska känna mig manad att hörsamma denna begäran.

Så här ligger Boris ofta, med benen spretande åt alla håll.

Boris är en korsning mellan schäfer-gråhund-labrador-newfoundland som fyller imponerande 13 år nästa vecka. Mestadels lever han under samma paroll som Bamse, "om man är stark måste man vara snäll", visst kan han morra till ibland när taxarna härjar men jag tror aldrig han har så mycket som lyft en tass hur jäveljobbiga de små än har varit mot honom. Barn kan (inte som att de får göra det, men om det skulle hända) klättra på honom, dra honom i öronen och ta mat ur munnen på honom utan att han gör mer än möjligen suckar lite plågat. Världens Snällaste Hund™ helt enkelt.

Barnvakten Boris.

Nuförtiden gör han inte mycket väsen av sig, om det inte åskar eller smälls smällare eller skjuts raketer, för då ska är han rask med att informera alla i närheten att HALLÅ HALLÅ, JORDEN HÅLLER PÅ ATT GÅ UNDER OCH VI KOMMER ALLA ATT DÖ OCH KOM IHÅG ATT DET VAR JAG SOM UPPTÄCKTE DET FÖRST. Men annars är han nöjd med att bara hänga med i utkanten av händelsernas förlopp. Större delen av sin vakna tid ägnar han åt att vila sig i form. Det bredaste av trappstegen i trappan upp till ovanvåningen har han dedikerat till sig själv, till taxarnas stora förtret eftersom de inte klarar av att hoppa över honom.

Här kommer ingen förbi.