Jag läser på aftonbladet.se, denna ständiga källa till förundran, att Mumintrollet blivit halshugget. Det var natten mot måndagen som några grannar hörde ljud av en såg borta vid området där statyn står. Sedan for en bil iväg och trollet var skändat. Och så en bild av ett huvudlöst mumintroll som står och vinkar i blindo till barn som inte längre vill gå dit och leka. Det var grymt gjort, säger den förskollärare som man anar var först på platsen för detta makabra dåd.
Vilket scoop, vilken underbar skjutjärnsjournalistik. Att använda ord som "skända" och "halshugga" när det handlar om att någon sågat sönder en frigolitstaty av ett finskt troll av tvivelaktigt ursprung, det är nästan för mycket att smälta i en och samma artikel. Som jag skrattade.
Och personligen tycker jag att det inte var en dag för tidigt. Jag hatar varje millimeter av de där sävliga bleka varelserna och får kraftiga olustkänslor av hela situationen i Mumindalen. Och det är visst inte riktigt politiskt korrekt att känna att man helst av allt vill gå lös med ett schysst järnrör på de där vidriga figuernas klumpiga lekamina och jämna dem alla med marken. När det gäller sjuttiotalsbarnprogram finns det ju annars mycket att hänga upp sitt hat på; Vilse i pannkakan, clownen Manne, allt med Slas, för att bara ta några exempel. Men säger man ett enda ont ord om dessa tveksamma litterära skapelser så tittar folk på en som om de precis hade kommit på en med utstuderad grymhet mot en värnlös kattunge. Näää...dom är ju så mysiga, säger de med huvudet på sned och ler ett inåtvänt leende när de minns lyckliga stunder med snusmumrikar och hattifnattar. Men stick och brinn.
Men jag måste erkänna: Det känns mycket oroväckande att det finns någon som har ett avsågat Mumintrollhuvud i sin ägo. En person som helt uppenbart är på fri fot. Jag undrar vad de ska ha det till.
Kom tillbaks Don Corleone, allt är förlåtet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar