Jag läser i dagens aftonbladet.se att nu ska lärarna få rätt att beslagta bland annat elevernas mobiltelefoner under skoltid. Det var ju på tiden kan man ju tycka, för det är väl ändå inte för att sms:a och prata i telefon som man som elev befinner sig i ett klassrum. Men ändå ska eleven kunna vägra lämna ifrån sig sin mobil eller annat störande föremål och då kan och får inte läraren göra något, för de får inte "ta den med våld".
Men snälla! Det handlar väl ändå inte om att lärare ska banka eleverna medvetslösa mot bänkarna för att få dem att lämna ifrån sig grejer som inte har i klassrummet att göra? Vad hände med det där att vuxna bestämde och barn löd? Kan den som hittat på detta vänligen förklara hur det är tänkt att lärare och andra ska få ungarna att göra som man säger när de uppenbarligen är totalt maktlösa så fort en unge säger nej?
Det här låter kanske auktoritärt, vilket tydligen är helt ute, men det är väl ändå den som är vuxen som ska dra upp riktlinjer för uppförande och se till att de efterföljs? Men vad liknar detta? Man "får lov" att beslagta mobiltelefonen, men bara om eleven själv vill. Man kan bara föreställa sig ordväxlingar som -Kan du vara snäll och ge mig din mobiltelefon? -Aldrig i livet! -Nähä, okej då...Kan ni slå upp sidan 27 i geografiboken? Och jag skulle aldrig någonsin stå ut med att vara lärare för jag skulle aldrig klara av att handskas med alla dessa föräldrar som tydligen går man ur huse och hotar med polis så fort någon sagt åt deras unge att till exempel lämna klassrummet för att den uppfört sig illa. Vad är det för föräldrar som håller på så? Vad har de för värderingar och mål med sina liv, och hur vill de att deras barn ska bli?
När det handlar om till exempel hundar så är det ju allmänt känt hur viktigt det är att man fostrar dem med en fast och konsekvent hand. För annars vet inte hunden vem som är ledaren av människan och hunden och blir alldeles oregerlig. Men när det gäller barn så får man tydligen vara alldeles naturdum i sitt ledarskap utan att det ifrågasätts, det är helt legitimt att liksom resonera sig fram redan med småbarn, i stil med Ska vi gå hem nu då? Vill du äta nu? Ska du ha mössa på dig? Vill du gå och lägga dig nu? och sedan inte förstå varför ungen säger nej till allt. Jag blir precis matt av att lyssna på sådana dialoger, ingen skulle väl få för sig att vänligt säga Vill du sluta skälla nu? till hunden, och sedan inte göra någonting när den inte löd? En sådan människa skulle man kalla för en dålig hundägare, men dåligt ledarskap när det gäller barn finns tydligen inte med i samma världsbild.
Sluta var så förbannat mesiga. Det är inte kränkande mot barnet att den som är vuxen bestämmer, det är liksom meningen att det ska vara så. Det är ens förbannade skyldighet som vuxen att fatta beslut åt barnen tills de är så gamla att de begriper sitt eget bästa. För det gör de inte när de är barn, och oftast inte när de är tonåringar heller. Det tar ganska många år att lära sig det. Och vem ska lära dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar