Igår när jag kom till stallet så märkte jag direkt att Köttbullen var på bra humör, hon mötte upp i boxen med spetsade öron och kändes allmänt tillfreds. Hon är extremt sällan uttalat sur i boxen, men det är inte jättevanligt att hon heller visar upp motsatsen så det var kul. Även om jag fattar att det nog med största sannolikhet berodde på att hon bara allmänt hade en bra dag, planeterna stod rätt, osv, så vill man ju gärna tänka att det är för att hon är glad över att det är jag som kommer, hej alla 70-talshästböcker som gick ut på att det fanns en ilsken och svårtillgänglig häst som endast bondade med den-lilla-flickan-som-inte-kunde-rida-men-som-älskade-hästar. Jag fattar att det är orealistiskt, men man kan ju ändå få drömma lite.
På lektionen hade vi en praktikant som skulle hålla lektion på temat skänkelvikning. Jahapp, där skulle väl den känslan av att Köttbullens universum var i balans ryka, tänkte jag men NÄHÄ? Plötsligt var hon hur samarbetsvillig som helst och gick undan för både höger och vänster skänkel riktigt hyggligt, och praktikanten som aldrig sett oss förut och inte hade några förutfattade meningar om Köttbullens förmåga (eller snarare brist på förmåga) till sidvärtsrörelser sa att det såg snyggt ut. Och när vi galopperade på slutet så hade vi ett riktigt hallelujamoment där hon började slappna av och söka sig framåt-nedåt vilket hon ALDRIG har gjort i galoppen innan. Kändes nästan som att vi hade vunnit en olympiad, var så nöjd så nöjd så nöjd. Ska bli spännande att se om hon känns lika fin idag eller om det kommer ett bakslag. Förmodligen det senare, hehe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar