These are the days that never end

Igår jobbade jag mellan 05-17, så kul är mitt liv just nu. Har ett berg av jobb som inte alls krymper i den takt det borde och deadline närmar sig med ljusets hastighet. Det har inte så mycket med mig att göra som att min roll i detta är (något förenklat) att granska andra människors redovisningar, och när jag sen hittar saker som inte stämmer, vilket jag alltid gör, så måste jag kontakta dom med frågor och därefter vänta tills de har dubbelkollat och svarat, och först därefter kommer jag vidare. Så det blir väldigt hattigt och spretigt och inte bara att köra ner huvudet och PLÖJA SIG FRAM. Informationen som jag efterlyser kommer heller inte sällan i en jättefil med kanske 30 stycken sneda och slarvigt inscannade fakturor på tyska, franska, indonesiska eller något annat språk jag bara kan enstaka ord av (när det kommer till indonesiska kan jag faktiskt bara ett enda: jumlah, som betyder ungefär mängd, summa, belopp. Se där vad man får lära sig) och det är väl en djävla tur att en av mina superkrafter är att jättesnabbt kunna hitta ett specifikt ord i en text. 

Igår kom HR-personligheterna på besök. Har ju som sagt inte jättemycket erfarenhet av HR, men alla våra kommer alltid i små käcka dräkter och jag hade mina sämsta Adidasbyxor, ett par som har krympt i tvätten och som har ett stort hål på ena knät. Tänker alltid att jag ska lägga dom i högen med saker som ska lagas, men eftersom det är min man som sköter tvätten får jag dom tillbaks ihopvikta så att hålet inte syns och det är ju inte som att detta upptar mina tankar 24/7 utan de åker in i garderoben och i garderobens mörker är alla Adidasbyxor grå (men framför allt hela). I går morse upptäckte jag Åh nej, det är dom med hålet men då orkade jag inte gå upp och ta ett par andra och det var inte förrän jag kom till jobbet som jag kom på att javisstja, idag var det ju HR-besök. Aja, jag utgår från att de inte hade kommit för att inspektera min klädsel. Fortfarande oklart vad besöket handlade om, men jag antar att de vill...bekanta sig med folket som de ska vara en resurs till?

Var sedan iväg på vårdcentralen och fick träffa en barnläkare. Alltså en läkare som var ett barn. Eller som åtminstone såg ut som att hon på sin höjd ganska nyligen slutat nian. Min vanliga läkare (som jag i och för sig nog bara har träffat en enda gång, men hon som är min husläkare eller vad det nu heter) var nämligen sjuk, så de ringde på förmiddagen och bokade om tiden till eftermiddagen och sa "ja, då får du träffa doktor Emelie, hoppas det går bra" och vad skulle jag svara på det? Nej, får jag inte träffa Cecilia så kan det banne mig kvitta? Ja, jobbar man på en vårdcentral har man förmodligen hört det mesta, så jag försäkrade att det gick hur bra som helst. 
Barnläkaren trodde i alla fall inte det var Mortons sjukdom, för då skulle man tydligen känna någon nervknuta mellan tårna och det gjorde hon inte. Hon kunde däremot inte svara på vad det var mer än att hon kunde konstatera att det fanns en lätt svullnad över tån bredvid stortån och att fotvalvet på vänster fot var mer nedsjunket än på höger. En snabbsänka uteslöt infektion och så togs det ett annat blodprov som skulle undersöka förekomst av GIKT. Vad i HELVETE?, om jag har det så dör jag, nej det gör jag såklart inte, men det är väl nästan på gränsen till en skamlig sjukdom? Så här står det dock på 1177: En giktattack kan komma plötsligt och besvären startar oftast på natten. En led blir snabbt öm, röd och svullen. Det gör mer och mer ont under några timmar, och den inflammerade leden blir mycket känslig för beröring. Ett lätt tryck från exempelvis ett lakan kan göra mycket ont. Det är vanligt att få feber och känna sig sjuk och frusen.

Av detta stämmer ju cirka ingenting, men det är väl lika bra att kolla upp det för det skulle väl vara min vanliga otur att ha någon variant av atypisk gikt (om det finns någon sådan). Det står också att om man har gikt ska man undvika alkohol, särskilt öl, även alkoholfri sådan, inte äta för mycket proteiner samt undvika mat med högt innehåll av puriner, röra på sig regelbundet och gå ner i vikt om man var överviktig. Om jag har gikt skulle det alltså inte finnas speciellt mycket för mig att göra, för jag dricker ju minimalt med alkohol (och aldrig öl), äter inte speciellt mycket proteiner. Det stod att 100-125 gram om dagen var ok och jag skulle nog säga att jag sällan kommer upp ens i det. Kollade vilken mat som innehöll mycket puriner och då skulle man undvika inälvsmat, vilket jag redan gör, och sill, makrill, sardiner, ansjovis och fiskrom, och det händer kanske en gång i månaden att jag äter stekt sill, annars är det väldigt sparsamt med den konsumtionen också. Rör mig regelbundet gör jag ju redan och min vikt är normal. Så OM det nu skulle vara det, vad ska man göra då om man redan lever som ett djävla skolboksexempel? Men ja, det är väl bra att få det kollat såklart. Sen fick jag också en remiss till röntgen för att utesluta någon rent fysisk orsak i stil med stressfraktur, och om inget av detta visade något så skulle jag få en remiss till en ortoped. Det kändes som en seg och långdragen historia. Någon gång hösten 2025 kommer jag kanske att få en tid där, sa jag missmodigt till min man på kvällen. Sen tyckte barnläkaren att jag skulle skaffa ett hålfotsinlägg också. Köpte ju, efter att ha googlat om Mortons sjukdom, ett framfotsinlägg som ska avlasta och ibland tycker jag det hjälper, men ibland inte. Nu var det tydligen hålfoten som skulle få sitt, tror min självbiografi kommer att heta något i stil med Berättelsen om alla dyra skoinlägg som vårdpersonal och löparskoförsäljare har prackat på mig till ingen som helst djävla nytta. 

Jaja. Åkte tillbaks till jobbet, jobbade som ett litet as i alldeles för många timmar, kom hem, tog en promenad med hundarna i mörker och ägnade sedan resten av kvällen åt att städa. Sen var det läggdags.

Idag är det fredag, min man ska åka till Köpenhamn och övernatta så det vankas EGENTID. Mmm. Men först måste jag bestiga jobb-berget, so long.