De ensamma

Har läst De ensamma av Anna Kuru. Har tidigare läst hennes Kirunatrilogi: Den första frosten, Norrskensnatten och Gryningsjakten, som jag gillade jättemycket, så förväntningarna på den här var höga. Detta är handlingen:

Kiruna, 1975. Efter vårens våldsamma islossning har sommaren kommit, varmare än på många år. Utanför gruvstaden ligger ett ensamt hus längs en lång grusväg. Där bor Carina. Hon är fortfarande tonåring, men med pappan som arbetar hela dagarna och mamman som sjunker allt djupare in i sin sjukdom blir det hon som får ta hand om lillasystern. Ansvaret för familjen vilar på hennes axlar, men Carina vill bara bort därifrån, särskilt efter det som hänt.

På midsommaraftonen tar familjen båten ut på älven för att njuta av midnattssol och harrfiske, precis som de brukar. Men när natten övergår i dag har allt oåterkalleligt förändrats.

Jag tyckte den här boken började bra men slutade sämre. Rätt tidigt räknade jag ut vem som var bokens nutida "jag" och på ett ungefär vad som skulle hända, men tyckte också att motivet kändes lite luddigt och även om det så småningom klarnade hade det inte skadat med lite mer bakgrundshistoria. Störde mig också lite på när Carina en morgon frågade sin lillasyster "om det är något på tv", det var väl enligt mig aldrig en fråga man ställde sig en morgon 1975 när det snarare handlade om att eftermiddagen tog slut "när tv:n börjar". Och Sommarmorgon började inte sändas förrän 1976 (fick googla detta). Annars var det som vanligt med Anna Kuru, fint språk och fantastiska miljöbeskrivningar, men lite mer kött på benen hade inte skadat i det här fallet. Den får tre (dock rätt rejäla) isflak av fem möjliga.