You know the world could be our oyster

I somras blev jag involverad i ett ganska omfattande jobbprojekt som drog igång på allvar i augusti, precis när jag började min semester så när jag kom tillbaka från semestern blev det att spotta i nävarna och börja flåjobba med det, parallellt med allting annat man har att stå i på arbetstid, men det är ju som vanligt det. Igår hade vi avstämningsmöte med styrgruppen, för nu ska nämnda projekt enligt tidsplanen snart gå in i en ny fas och min del av jobbet som ska göras är i princip klar. Fick så mycket beröm och tack att det nästan var pinsamt. Det var inte bara bra jobbat, utan det var amazing och extraordinary och enligt konsulten som har lett projektet så var det så professionellt skött att jag utan vidare hade kunnat starta eget inom detta område. KUL! Ja, inte för att jag tänker starta eget, men lite uppskattning är ju aldrig fel. Det enda som var synd var att min chef inte kunde vara med på mötet och höra allt detta smör, hehe. Hoppas det åtminstone når honom ryktesvägen. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade pilates och sedan kollade jag på nya säsongen av Robinson som började i söndags. Missade ju förra säsongen för jag fattade inte att den hade börjat och sen blev det en för övermäktig uppgift att se ikapp en halv säsong för det blir ju en herrans massa avsnitt när det ska sändas nästan varje dag. Spontant gillade jag ingen av deltagarna, men en del höll ju också ganska låg profil så det kanske utkristalliserar sig lite mer efter hand. Men är det inte konstigt vilka märkliga yrkeskategorier som är representerade i just Robinson? Eller en del hade väl helt normala jobb som bibliotekarie, gruvarbetare och behandlingsassistent, men det var också deltagare som titulerade sig "förändringsledare", "medieprofil", "content creator" och "make up-artist" som man spontant hatade lite mer. Särskilt "förändringsledaren" och "make up-artisten" för de verkade ju dryga på gränsen till outhärdliga. Det ska bli spännande att se hur bra tv det kan bli av detta nu då. 

Idag är det AW med jobbet och det ser jag väl måttligt fram mot, men ska vara med en stund i alla fall. Imorgon är jag ledig för då ska jag gå spårprov med taxarna. GULP. När man anmäler sig till en tävling verkar det ju alltid vara en bra idé men ju närmare tävlingen man kommer desto mer korkat och motbjudande framstår själva tävlingsmomentet som. Men har man nu tagit fan i båten och skickat in sin anmälan så får man väl stå sitt kast. Är ju inte som att jorden går under om det skulle gå åt skogen, det kommer alltid fler möjligheter att gå spårprov och antingen klarar de det eller så klarar de inte det. Det är inte så mycket man kan göra åt situationen mer än att försöka tolka sin hunds beteende. Ibland går det bra och ibland går det mindre bra, och ibland spelar det ingen roll hur man tolkar för hunden är i alla fall inte intresserad av att följa just det spåret eftersom det erbjuds mer spännande alternativ i form av färskt vilt. 

Just nu är jag cirka noll procent pepp, kanske mest för att jag inte ska vara i vanliga spårskogen utan blivit hänvisad hem till en domare som bor några mil från mig, vilket innebär att jag inte kommer att träffa en människa förutom domaren, och en del av det som är kul med spårtävlingar är ju att man får hänga i skogen med likasinnade. Men nu blev det så här den här gången och det är bara att gilla läget.

Igår fick jag ett sms från Lille P:s ägare. Fick ju ett meddelande någon gång i våras att nu behövde hon inte mer hjälp eftersom det var lättare för henne att få barnvakt när hennes barn var större så att hon nu hade möjlighet att rida honom mer, men att hon kunde höra av sig om hon behövde mer hjälp i framtiden osv. Det kändes väl inte 100 % ärligt, tror mer det handlade om att hon inte gillade mig och/eller mitt sätt att rida, men det kan ju vara lite svårt att förmedla det på ett snyggt sätt så det är väl fullt förståeligt att man istället drar till med en liten vit lögn. För det första kom det så väldigt plötsligt, nästan från en dag till en annan efter att vi tidigare pratat löst om att rida för tränare och att jag kanske skulle ta med honom till ridskolan när vi har träningar där, osv, för att sedan helt bryta samarbetet. Men framför allt för att jag via kommentarsfält på Facebook, där man ju får reda på ALLT, sett att det är en annan tjej som är där och rider honom nu. Och sen har jag också sett att hon, ägaren alltså, ganska nyligen efterlyste någon som ville hjälpa till med att aktivera honom i någon Facebookgrupp som heter "Hästfolk i Ankeborg" eller liknande, så så mycket för att höra av sig till mig om hon behövde hjälp i framtiden.  Däraf har jag alltså dragit slutsatsen att det inte så mycket handlade om att hon själv skulle/ville rida mer utan att det var något med mig som hon inte gillade. Och det är fine, alla behöver verkligen inte gilla mig och det känns ju inte heller bra att rida och ha hand om någons häst om denna någon inte har förtroende för en, så då var det väl lika bra att det gick som det gick.
Men igår fick jag alltså ett sms med förfrågan om jag ville rida ut på Lille P 1-2 gånger i veckan, så jag antar att hon inte fått något napp på frågan om någon ville hjälpa till med aktivering. Funderade inte så länge utan tackade nej, lite inlindat i ett svepskäl som väl var ungefär lika sant som att hon hade lättare att få barnvakt, för har jag tidigare klarat av att både jobba heltid samtidigt som jag pluggade på heltid, höll mängder av hundkurser samt tränade och tävlade själv så kan jag såklart klämma in några timmars ridning i ett schema som numera i princip bara omfattar heltidsjobb och två ridlektioner per vecka (även om jag nu har bestämt mig för att fylla ut det med mer föreningsliv, so sue me), men jag känner inte att jag vill. Dels pga att jag tycker att det är väl ändå A och O att man känner förtroende för varandra, dels pga att jag inte är jätteintresserad av att BARA rida ut i skogen, och dels för att de gånger jag red ut på Lille P  ensam så var han spänd som en fiolsträng och redo att flyga i luften så fort ett löv prasslade, och det tycker jag bara är måttligt kul. Eller rättare sagt inte kul alls. Så nu får det helt enkelt bli så här. Over & out.