Det är slutet av 1980-talet. Bästa vännerna Sara och Mia bor i miljonprogramsområdet Öxnehaga. De lever sina liv i centrum eller vid rampen, drömmer om märkesjeans och videobandspelare. På hemmaplan brottas vännerna med egna svårigheter, men tillsammans är de oövervinnerliga och söker sig till allt som ger tillvaron nerv. De säljer lotter utan vinst, klättrar över staketet till byggarbetsplatsen och hoppar från hustak. Vänskapen kommer att hålla livet ut.
Men drygt trettio år senare får Sara veta något om Mia som omkullkastar allt och deras relation sätts på prov. Hur långt sträcker sig egentligen vänskapen - och vilka handlingar går att förlåta?
Jag var grymt pepp på att läsa den här boken. Dels gillar jag uppväxtskildringar i allmänhet och i synnerhet om de är ungefär samtida med min egen, och dels utspelar den här sig i cirka mina forna hemtrakter. Nu bodde jag visserligen vid vägs ände långt ut i skogen, men Jönköping - där Öxnehaga ligger - var dit man i sinom tid åkte när man åkte "till stan" för att hänga och låtsas vara tuff, så jag är ändå någorlunda hemma i geografin, och när jag flyttade hemifrån så bodde jag så värst långt från Öxnehaga, så jag såg fram mot en liten nostalgitripp down memory lane. Blev dock lite besviken efter att ha läst den här boken, tyckte den var lite...ointressant? Tyckte inte att jag kom nära någon av karaktärerna och ibland kändes det lite som att det strösslades på lite valfria 80-talsattribut bara för att det skulle så vara, men utan att det kändes speciellt genuint. Störde mig också på detta:
En gång hade det stått en gatupratare utanför kiosken där hemma: "Billig kav, 5 spänn". När jag påpekade för Azad att det var felstavat, sa han bara: "Det vet jag väl, men det låter godare med kav än korv". Det är - inbillar jag mig åtminstone - bara begripligt om man vet hur man pratar i Jönköping med omnejd, där korv uttalas [ka:v]. Det finns många andra lokala uttal som Gud glömde, men det här är det enda som tas upp (bortsett från att uttrycket "pilo" nämns men inte förklaras vid ett annat tillfälle, tror åtminstone det är ett ganska lokalt uttryck för att vara full?). Antingen får man väl skriva på dialekt eller så får man väl låta bli? känner jag. Det var ungefär som i den där vidriga nyfilmatiseringen av Utvandrarna där Karl-Oskar och Kristina pratade som om de kom raka vägen från ett hipstersurdegsbageri på Söder i Stockholm, men plötsligt slängde in att de skulle vara "de goaste vänner". Brrr. Den här boken får två kavar av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar