I'd rather see the sunrise in your eyes

Jaha, ännu en helg har passerat och nu går vi in i vecka 11. Vi ska ha kick off på jobbet måndag-tisdag och jag är på plats tidigt, precis som vanligt, för att förbereda det sista, precis som vanligt, fast egentligen har jag inte så mycket med den att göra längre, så det är inte som vanligt. Har ju alltid jobbat väldigt hands on och tight med produktion, men sedan några år tillbaka gör jag inte det längre även om det såklart inte går att leva helt i sin egen lilla bubbla på ett så litet företag som vårt. 

I fredags såg jag årets första tofsvipa! Eller tofsvipor för att vara korrekt, det var faktiskt två stycken som cirklade omkring över backarna som jag knogade mig uppför. Enligt mig är tofsvipan ett bergsäkert vårtecken och ännu muntrare blev jag när jag senare passerade en myrstack där det rådde full aktivitet. Myrorna har väl aldrig fel, tänkte jag belåtet och blev därför jättejättebesviken när det sedan kom snö natten mellan lördag och söndag. Tänkte på hur deppigt det måste vara att vara myra och vakna upp ur sin vintersömn (eller vad de nu gör på vintern) och känna solen lysa och det är varmt och gott, och så nästa dag är allting täckt av snö och man får dra sig tillbaks in i stacken och bida sin tid (eller vad nu myror gör när det snöar). Men denna vecka ska det bli många plusgrader och regn, så myrorna och jag förhoppningsvis kan fortsätta med vårbestyren. 

Gick långpromenad i lördags, solen sken och även om det var kallt och lite blåsigt så var det friskt och gött. Sedan var det väl det gamla vanliga, ligga på soffan och läsa, kolla ikapp på Biggest Loser och Sveriges Mästerkock, som nog är det enda jag ser på tv just nu. På kvällen såg vi en film som hette I don't feel at home in this world anymore som inte var så dum (finns på Netflix). 

Igår skulle jag befinna mig i grannstaden klockan 10.00 SHARP för att träffa lite taxmänniskor inför den kommande viltspårträningen, så då blev det bara en kort men rask morgonpromenad. Satt sedan i 3 timmar i en liten föreningslokal och lyssnade på viltspårsnack, ska jag vara helt ärlig så var det inget nytt under solen men det var obligatorisk närvaro så det var väl bara att gilla läget. 

Min plan var att så tomatfrön denna helg, men av detta blev det intet. Har i alla fall köpt såjord och plockade fram min (jättestora och välfyllda) låda med fröer samt rengjorde mina miniväxthus igår, men sedan tyckte jag inte att jag hade tid att göra mer än så. Såklart hade jag TID, det var inte som att jag gjorde detta klockan 22.30 på söndagskvällen, men ville inte känna någon stress eftersom jag ändå tycker det är mysigt att sitta där och pilla och påta, och inget som ska stökas undan så fort som möjligt bara för att man även måste hinna med att laga mat och baka bröd och kolla på handboll på tv, för det var väl vad jag gjorde sedan. 

Vad jag också gjorde igår: körde en pytteliten och ytterst blygsam intervallträning i löpning. Skrev ju för ett tag sen om ett ej-så-raketforskningsbaserat tips från en fysioterapeut  som går ut på att vänja kroppen gradvis vid den belastning som den uppenbarligen protesterar mot. Beskrevs som "lite som att  sitta och mata ett bångstyrigt barn med en spännande tugga i taget för att se om det accepteras". Så igår var det jag som ställde in intervalltimer-appen på 10 sekunders löpning och 50 sekunders gång i 20 minuter, något som jag tidigare skulle ha avfärdat som löjl. Inte ens när jag började med löpträning (2007, efter att min dåvarande chef hade anmält ett lag till Humlestafetten) utan att ha sprungit ett steg  i vuxen ålder utom möjligtvis för att hinna ikapp bussen, så började jag så här blygsamt, utan då var det fan i mig bara ut och kriga sig runt en femkilometersrunda fastän man i det närmaste behövde syrgas både under tiden och efteråt. Men på den tiden var man ju "lite yngre" (39 jordsnurr) och efter att ha dragits med allehanda skador och krämpor större delen av min såkallade "löparkarriär" så har jag liksom kommit till vägs ände, känns det som. Så då får man tänka om och tänka nytt, däraf detta upplägg. Som visade sig gå ganska jämnt ut med tvåkilometersslingan på det enormt kuperade elljusspåret här i byn och kändes BRA! Alltså även efteråt, för det är inte som att min tradiga diskbuktning säger ifrån i löparspåret, utan det kommer surt efteråt. Men nu: inga problem. HURRA! Min plan är nu att köra detta upplägg ett par gånger i veckan hela mars för att sedan öka till 15 sekunders löpning och 45 sekunders gång i april och så väldigt sakta men förhoppningsvis också säkert ta det vidare därifrån (till nästa steg som då blir 20 sekunders löpning och 40 sekunders gång, osv).

Vad händer då i mitt spännande liv den kommande veckan? Ridning ikväll och på torsdag, sen är det viltspår i helgen. Vilket innebär spårläggning på lördag och träning på söndag och sen finns det sannolikt inte vare sig tid eller ork till så mycket mer än så. Så kommer det att vara nu de tre kommande helgerna, sedan är det paus en hel helg och så kör vi skiten ur hela påsken istället. Tur man gillar både frisk luft och motion, för det kommer att bli gott om båda delarna. 

I övrigt är det bara jobb och jobb, för att citera den där musen i Askungen. Blir så irriterad på en kollega för han har sparat en massa information som alla behöver komma åt i tusen olika mappar enligt en logik som bara han förstår sig på, vilket innebär att så fort någon annan behöver den informationen så får den personen lägga en halv dag för att klicka sig igenom ett mappsystem som man i princip behöver vara kvantfysiker (inklusive beaktande av Heisenbergs osäkerhetsprincip) för att förstå hur det är uppbyggt. Det finns ett gemensamt system som man gemensamt bestämt att alla ska använda och att filer ska heta enligt en gemensam nomenklatur för att det ska vara möjligt för alla att hitta i denna djävla DJUNGEL, men det skiter nämnda kollega i. En annan kollega skrev ett mail i fredags och föreslog att första kollegan skulle lägga informationen enligt det system som man bestämt att det ska vara i, men fick bara till svar att han (första kollegan) "inte hade några ambitioner att ändra i X-mapparna".  Vafan är det för djävla svar? Hade en annan kollega för många år sedan som alltid väldigt överlägset sa "jag kan inte se att det tillhör mina arbetsuppgifter" så fort han blev ombedd att göra något där galoscherna av någon anledning inte passade. Blir så sur när vissa (nästan) alltid kommer undan med (nästan) allt. 

Jaja, nu är det väl bara att släppa det och köra vidare in i kaklet.