Kallmyren

Har läst Kallmyren av Liza Marklund. Det är en fristående (eller kanske inte? utan snarare del två i en trilogi, men funkar nog att läsa utan att ha läst del ett) fortsättning på Polcirkeln, som jag läste förra året men inte gillade något vidare. 

Handlingen är som följer:

I augusti 1990 gick Wiking Stormbergs fru Helena ner sig i Kallmyren och drunknade. Kvar vid myrkanten låg deras baby, halvdöd av insektsbett.

Helenas kropp återfanns aldrig. Hon hördes aldrig mera av.

Wiking kom aldrig över förlusten av hustrun. Åren gick, decennierna. Han kom att leva för sina barn och sitt arbete som polischef i Stenträsk.

Men så en fredagseftermiddag landar ett brev i brevlådan hemma hos Markus, Wikings och Helenas numera vuxne son.

Ett hot, eller kanske en varning, skrivet med Helenas handstil och undertecknat med hennes signatur: stjärnan som ser ut som ärret på hennes mage. Wiking måste ställa sig frågan om han börjar bli galen, om han ser spöken eller om någon utomstående kraft hotar honom och hans familj.

Jamen jag tyckte faktiskt ändå att den här boken var helt okej, trots att jag var rätt skeptisk till förra boken. Det var inte så mycket drama utan livet puttrade på där i Stenträsk, långsamt och lite vemodigt men mest av allt vardagligt. Sen blev det ju såklart ändå lite drama på slutet, som kanske kändes lite väl...ja, jag vet inte riktigt, men aningen överdrivet kanske? Det hade räckt med det vardagliga för mig. Den här boken får tre hjortronmyrar av fem möjliga.