För första gången sedan pandemin började har jag väl drabbats så att jag grämer mig, om man bortser från att jag fick byta ridgrupp när det var max-8-rekommendationer. Jobbade hemifrån typ 6 veckor i mars/april 2020 och det var väl inte jättekul (fast hade mer att göra med avsaknad av ergonomisk kontorsstol, stor skärm osv, än avsaknad av social samvaro), men utöver det har mitt liv tuffat på ungefär som vanligt och jag känner inte att jag har varit så direkt påverkad. Nu menar jag alltså inte att jag härjar runt som om det inte var en pandemi, utan snarare att mitt normala liv är i så total avsaknad av härj att jag inte direkt tycker att jag har behövt ändra eller avstå från något särskilt.
Men nu så. Min son ska gifta sig i slutet av februari och det ska han/de fortfarande, men nu blir det utan gäster och så kommer de att ha en fest sedan, när restriktionerna släpper. Tråkigt, men det är väl ändå det klokaste och mest ansvarsfulla att göra. Och ska man se det från den ljusa sidan så sparar jag/vi massor av pengar eftersom de bor 60 mil härifrån och drivmedel sannerligen inte är gratis i dessa dagar, plus hotell och för att inte tala om vad hundpensionat för fyra hundar kostar. Känns som att februari blev en vinstmånad istället för en med tunga utgiftsposter, men jag hade hellre sett att vi fick gå på bröllop. Men nu är det ju som det är.
Annat som är i farozonen: Jennys och min planerade Flashback Forever-show i början av mars. Som vi ska gå och titta på alltså, inte att vi själva ska uppföra en. Tror vi bokade biljetter för över ett halvår sen och vi har varit så sjukt taggade på detta så jag/vi hoppas verkligen att det blir av. Ja, under förutsättning att det är hyfsat riskfritt såklart.
Ja, ni ser ju verkligen hur i-landsproblemen bara staplar sig runt mig.
Igår var min man och red, då hade hästen (gissningsvis) blivit rädd för något, rest sig på bakbenen (sa han och trodde dom andra som varit med, men allt gick så fort så ingen fattade riktigt vad som hände) och min man dråsade i backen som en mogen frukt. Landade på ryggen, tappade luften och hemma satt jag och spelade Tetris i godan ro och planerade för en lugn kväll med tidigt i säng när jag plötsligt fick ett meddelande att han var på väg till sjukhus i ambulans. Det låter ju alltid otroligt dramatiskt och jag fick ett stresspåslag av enorma proportioner, men kan man både sms:a och prata i telefon när man åker ambulans så är man ju åtminstone inte döende. Det var han inte heller, men en rejäl smäll med tillhörande kotkompression blev domen efter fem timmar på akuten. Men det skulle väl läka av sig själv trodde man, men han blev sjukskriven i fjorton dagar till att börja med.
Var och hämtade honom vid midnatt, sedan var vi tvungna att åka till stallet och hämta hans jobbkalender som låg i jobb-bilen så att han skulle kunna kontakta de kunder där han förväntades dyka upp som idag då. Var hemma vid kvart i ett i natt, och då kom han på att hans jobbkläder fortfarande låg kvar i jobb-bilen, och i jobbkläderna låg hans husnycklar. Ja, nu hade ju jag också nycklar så just den biten var ju inte hela världen för stunden, men det innebär att jag får åka till stallet efter jobbet och hämta dom så att han inte ska behöva leva inlåst i huset. Hur jobb-bilen ska komma hem är fortfarande ett olöst problem, men det kvittar väl om han ändå inte ska jobba på ett tag. Är väl mest bara att det är risk för inbrott om den står där den står, men det är ju inte något som jag kan göra något åt ändå tänker jag.
Så kan det gå. Har därför knappt sovit någonting i natt, men kroppen är ju inställd på att vakna en viss tid så det var bara att pallra sig upp och iväg. Nu ska jag väl ta mig igenom en jobbdag, sedan åka hem, ta hand om man och hundar, sedan ta bussen tillbaks in till stan och träffa en kompis som jag inte träffat på...ja, minns inte exakt men det är nog 10 år? och ta ett glas med (jag är alltså inte "en sån som ställer in"), och sedan är det bussen hem och kolla på handboll FÖR IDAG BÖRJAR EM. Tur att Sverige hade sena matchen i alla fall för det här hade jag ju inte en tanke på när jag bestämde träff med miss E. Jamen sen sover jag nog ovaggad.
Men himmel og hav. God bedring til mannen.
SvaraRadera