Jul, jul, strålande jul

Häromdagen blev det bestämt att "vi" skulle ha julen i år. GULP, kände jag genast för här ser ni en slacker av stora mått när det kommer till julfirande. Har faktiskt aldrig ens tillagat en julskinka (fast hur svårt kan det vara?) eller lagt in sill (äter för övrigt inte inlagd sill), men å andra sidan består ju resten av julbordet mest av sånt som i princip äts året om, det är ju inte direkt superavancerat att steka upp lite köttbullar och prinskorv.  Man behöver ju inte direkt bulla upp med ett sånt överdåd som i "Tomten är far till alla barnen", tänker jag. 

När barnen var små så kändes ju julen mer som europamästerskapet i logistik än som en trevlig högtid där man umgås med sina nära och kära. Vi var/är en såkallat modern familj där barnen var mina, dina och våra, plus att släkten var/är utspridd lite här och där och dessutom begåvad med personer som inte jobbar vanlig dagtid-måndag-till-fredag utan hänsyn måste också tas till vem som jobbar när och var och hur i jul- och mellandagarna. Att samlas är en ekvation som får kvantfysik att verka enkelt. Nu var ju ingen av de inblandade extremt sugna på att fira så som dom gör i "Tomten är far till alla barnen", ingen kom ens på tanken, och därför blev det också ett evinnerligt förhandlande med om när, var, hur och hur dags det skulle ätas, drickas och delas ut klappar. Själv gav jag upp på ett ganska tidigt stadium eftersom jag insåg att det är en fysisk omöjlighet att alla ska kunna vara på samma ställe samtidigt klockan 15.00 den 24 december (utom möjligen i "Tomten är far till alla barnen" dårå, men hela den filmen är ju så extremt blodtryckshöjande att man borde börja medicinera i preventivt syfte redan i slutet av november), och när planeringen hamnar i dimensionen att man måste ta hänsyn till när ens dotters pappas nya frus exman ska ha sina barn och som i sin tur ska parera det med sin nya partners ex och dens barn och så vidare som ringar på vattnet i ett oändligt världshav av kraschade relationer. Ni fattar ju själva, det är helt omöjligt och jag får huvudvärk bara av tanken på att behöva resonera med alla de här människorna och komma ihåg från år till år vem som drog det vinnande kortet som det stod 24 december på. Så jag tog ett steg tillbaka och lät andra bestämma och tog det som blev över så att säga. Har därför oftare "firat jul" någonstans i mellandagarna snarare än på själva julafton, men det spelar ju ingen större roll. Fördelen med det är dessutom att man kan ta det ganska enkelt. Alla är vid det laget trötta på julmat, så man kan äta vad man vill istället, och alla är trötta på att umgås så det blir inga långa sittningar heller utan alla vill hem till sig och slappa. Win-win för en som liksom jag är lite socialt handikappad och tycker det här med stora högtider är lite väl.  

I år blir julen, den som vi ska ansvara för, av skäl liknande de redan nämnda, måndagen den 27 december, för det var den dagen alla kunde. De senaste åren har dotter med familj "haft" julen och det har varit så djävla gött att bara glida dit och slå sig ner vid dukat bord, eller åtminstone framdukad buffé, men jag fattar ju att de inte vill stå med allt det böket varje år, så i år kände alla att det nog var dags för någon annan att ta över stafettpinnen. Ångrade mig i samma stund som orden "jamen då kan vi ju vara hos oss" lämnade mina läppar, men då var det för sent så nu kör vi.  Funderar nu på själva inbjudningarna, det är såklart givet att bjuda barn och barnbarn, men sen är frågan om man ska bjuda exman med ny fru? De brukar vara med när vi firar hos barnen, därav tanken, men då är det ju barnen som bjuder. Känns inte lika naturligt för mig att bjuda in där, men å andra sidan så har jag och min exman varit skilda sedan 1999 och det är - numera -  no hard feelings at all, så att det skulle bli något "Tomten är far till alla barnen"-drama är väl ändå ganska osannolikt och vi har för övrigt inga såna lik i garderoben heller. 

Sen tänkte jag göra det  otroligt enkelt för mig och helt enkelt ha SOPPLUNCH. Det är väl ändå det mest perfekta dagen efter annandag jul när sillen och skinkan och allt det andra borde stå folk upp i halsen? Jag tänkte mig en len och krämig vichysoisse, men min man är mer inne på fisksoppa med saffran. Men huvudsaken är väl att man slipper härbärgera tjugo olika uppläggningsfat med julmat som ingen längre vill äta av eftersom det har ätits till förbannelse redan. TÄNKER JAG dårå. 

Avrundar med en jätterolig ordvits som så att säga ska knyta ihop (julklapps)säcken på den återkommande filmen som nämns i detta inlägg: På sjukhuset här i stan finns det en manlig läkare som heter doktor Thomsen som arbetar med IVF-behandlingar. Av den anledningen går han under benämningen "Thomsen är far till alla barnen". Hahaha.