Dream Team(s)

Man minns ju knappt hur det var förr längre, när man hade fysiska möten som man måste ta sig till (i mitt fall handlade det mest om att gå från en byggnad till en annan så det var väl inte så blodigt, men ändå lite bök att ta sig genom x antal låsta dörrar släpandes på dator och mus och telefon och block och penna), och så var man tvungen att sitta och trängas med kaffekopparna runt ett bord i en möteslokal. Frågar ni mig så hoppas jag att det här med digitala möten kommer att fortgå forever and ever and ever. Förr kunde ju folk, åtminstone i min organisation, på riktigt lägga mer tid på att resa till och från möten än vad själva mötena tog. Så dumt.  Nu bara: koppla upp sig och när man väl kommit igenom den inledande fasen som närmast påminner om en seans där folk försöker få kontakt med varandra och hörs men inte syns eller tvärtom, så är det ju så mycket GULD med digitala möten. 

Jag leder kanske 95 % av alla möten som jag deltar i och i 99 % av de möten jag leder så kommer jag förr eller senare till ett skede där jag vill (eller kanske snarare måste) dela min skärm. Och då är det ju alltid en liten fördröjning från det att jag har valt att dela till dess att övriga mötesdeltagare ser vad jag delar, och då gäller det ju att inte börja babbla för tidigt för då fattar folk inte vad man pratar om. Så min vanligaste replik nuförtiden är "säg till när ni ser min skärm" och jag är så DUKTIGT trött på det. Så här kommer ett litet förbättringsförslag till dom som utvecklar Teams och Skype och allt vad det heter: kan det inte typ tändas en liten lampa eller något när min skärm så att säga dyker upp på andras skärmar? Det kan väl inte vara så djävla svårt att fixa när man kan skicka folk till månen och så. 

Enklare vore förstås kanske att istället försöka utveckla mina kollegor så att de självmant tjoar till när de ser delat innehåll. Men det är nog bara enkelt i teorin, för av de där 95 % av mötena som jag leder och 99 % av dessa där jag delar skärmar så känns det ofta som att 100 % av övriga mötesdeltagare ser det som min självskrivna uppgift att sköta snacket. Visst, det är väl skönt att få tala utan att bli avbruten och jag har väl mer än en gång sagt ifrån med viss skärpa när folk har gafflat i munnen på varandra utan att lyssna, men ändå. Ibland drömmer jag om att få vara en passiv mötesdeltagare, bara sitta och lyssna och klottra lite förstrött i marginalen på ett block, men det är tydligen inte min roll i det här (yrkes)livet.