Puh, men ändå hurra, Sverige-Belarus 26-26

Alltså, mina nerver. Klarar ej sånt här. Trodde, och det var jag ju knappast ensam om, att det skulle vara a walk in the park att möta Belarus som ju enligt mig aldrig har utmärkt sig tidigare, men helt plötsligt var alla belaruser minst två och en halv meter långa, stod som en massiv köttmur i försvaret och bara matade in mål efter mål framåt medan ingenting, absolut ingenting gick Sveriges väg. Målvakten tog allt, de tekniska felen stod som spön i backen och i försvaret såg det ut som ett ungdomslag. Vilket det ju mer eller mindre är, men ändå. Belarus ledde som mest med åtta bollar och det såg minst sagt deppigt ut. Men sen började det bli ändå lite fart i anfallsspelet och knaprade in fyra av de åtta innan halvtid. Sen började även försvarsspelet bli värt namnet och när en kvart återstod var det lika. Och sen var det en adrenalinsprängd kvart där alla slets mellan hopp och förtvivlan och när det var 30 sekunder kvar ledde Sverige med 26-25 och tog time out för att lägga upp taktiken, men FAAAAN också, med åtta sekunder kvar sköt (stackars stackars) Alfred Jönsson (9 år cirka) utanför, belaruserna fick tag på bollen och kvitterade med tre sekunder kvar. Tyckte så synd om Alfred som typ spelar sin tredje landskamp, han kunde väl ha fått bli matchhjälte istället som han skulle ha blivit om bollen gått in i mål, för trots allt låg han bakom mycket av den ändå rätt mirakulösa upphämtningen. Men det är ju som det är i handboll. En poäng är ju dock bättre än ingen poäng och det var ju rätt länge som det lutade väldigt mycket åt ingen poäng. Så på så sätt var det ju ändå starkt att jobba sig tillbaka ur detta gigantiska underläge. Aja, vi får väl se hur det går på fredag. Då väntar Slovenien, som ju ska vara den på pappret svåraste motståndaren i den här gruppen. GULP!