Plötsligt (efter 20 år) händer det

 I år firar jag 20-årsjubileum på mitt jobb. Kom snudd på som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen. Nä okej, riktigt så gick det väl inte till mer än att det var i april. År 2001 dårå. Det känns ändå inte så längesen, men ändå har det ju såklart hänt sjukt mycket när man tänker efter. Vad som känns konstigast är att jag nu har varit här längre än vad jag kommer att vara kvar innan jag går i pension, givet att pensionsåldern inte höjs till 73 år (förvisso inte helt otänkbart?). 

Har suttit i samma rum i alla dessa år. När jag började var vi två som delade ett relativt stort rum, vi hade en sån där skärm som delade av rummet men det var ju ändå sjukt störigt när man satt och pratade i sin (fasta) telefon och den andra också gjorde det. Eller när man satt och skulle koncentrera sig på något och den andra sprang ut och in bakom ens rygg. Minns att det var lite gött när hon-jag-jobbade-med-de- första-åren slutade och jag lade beslag på hennes plats som var vid fönstret. Minns också hur gött det var när det efter tusen omorganisationer och omkringskyfflande av folk och tjänster framgick att vi av olika anledningar aldrig mer skulle vara så många som vi var när jag började, och man till slut fick eget rum. För kanske fem-sex år sedan målade vi om kontoren här på jobbet, jag valde då att ha svala blekgröna väggar som jag tänkte skulle inverka lugnande på mitt stressiga jobbliv, men färgaffären bröt fel kulör så jag arbetar numera innanför fyra väggar som starkt påminner om Päronsplitt. Det är kanske inte så wow liksom, men man vänjer sig och nu gillar jag mitt gröna rum som jag har inrett "lite personligt" med oljemålningar signerade min gammelmorfar, nåt flummigt batiktryck som jag fick överta när min son flyttade från en liten etta till en ännu mindre etta och inte längre hade plats för den, en helt fantastisk tavla föreställandes Beethoven, Chopin och Schubert samt några klassiska instrument, broderade i korsstygn (fynd från Svens-Litauiska föreningens second hand-butik där vi köpte alla husgeråd till ovan nämnda son när han flyttade hemifrån och vi fick den på köpet. Det är illa när second handbutiker börjar skänka bort grejer) som jag också fick överta i samband med ovan nämnda flytt. Så ser inget annat kontor ut och då och då kommer det ut dekret från vår högsta ledning att alla kontor ska vara vita. Vår VD brukar härja om detta ibland (han gillar tydligen inte Päronsplittsgrönt) och då säger jag ja, absolut, men jag tänker inte måla om det och det tänker såklart inte han heller och ska man anlita en firma så blir det omständligt och kostar en slant och tja, sen brukar jag klara mig ett tag till.

Lika länge som jag har jobbat här, lika länge har jag stört mig på att dörren inte går att stänga helt. Alltså, man kan ju skjuta till den men inte mer. Det beror på att jag har en sån där hängare som man kan hänga ovanför dörrar, och den sticker tydligen ut någon millimeter för mycket och går emot dörrkarmen eller listen eller vad det nu kan tänkas heta. På vårt område får man inte vistas utan varselkläder så där hänger reflexprydd sommarjacka, dito vinterjacka, dito regnjacka samt en varselväst så att jag på ett enkelt och smidigt sätt bara ska kunna nappa åt mig lämpligt plagg när jag ger mig ut i verkligheten istället för att ta omvägen runt omklädningsrummet varje gång. I alla fall, det stör mig när jag ska stänga dörren om mig och den liksom studsar tillbaka sådär lagom retfullt. Okej, en tillskjuten dörr fyller väl ungefär samma funktion, en tydlig "Stör ej"-signal, men ja, det stör mig ändå. Har stört mig, ska jag kanske säga. För plötsligt händer det tydligen att man reser sig, går och hämtar en skruvmejsel och hammare och gröper ur två små gropar i ovan nämnda dörrkarm eller list eller vad det nu kan tänkas heta, och plötsligt passar dörren like a glove. 

Så pass nöjd alltså. Ska jobba bakom okynnesstängd dörr hela dagen idag. Inte för att det behövs för det ser ut som att alla utom jag jobbar hemifrån idag så det lär inte vara någon som stör mig, men för sakens skull. Principen!