Hejdå jäveljanuari

Tänk, imorgon är det februari. FEBRUARI. Årets kortaste månad, även om den i år är hela 29 dagar, men jag inbillar mig att den ändå kommer att gå fort och sedan är det officiellt vår. Åtminstone i almanackan. Vädret har ju hittills skött sig förnämligt, men man vet ju aldrig vad februari kan bjuda på. 2018 till exempel, där smackade det ju till med en rejäl SNOW BLIZZARD i slutet av februari och den varade ju för fan till PÅSK. Som visserligen var tidig det året, men ändå. Det är inte okej (det är inte heller okej att universum sedan kompenserar med den varmaste och torraste sommaren i mannaminne). Hoppas 2020 levererar bättre än så.

Igår var jag på utbildning på hotell Sankt Jörgen i Malmö. Vem är Sankt Jörgen, kan man ju fråga sig? Ja, det visade sig bara vara ett annat namn på Sankt Göran. Sankt Göran räknas som en av de fjorton nödhjälparhelgonen som man kan åkalla i händelse av sjukdom och olyckor i allmänhet, och lite mer specifikt för Sankt Göran/Jörgen är det vid fara, feber, ogynnsam väderlek och om mod och tapperhet. Bara så att ni vet.
Jag har varit på hotell Sankt Jörgen i Malmö en gång tidigare och djeflar vilken god mat de hade. Så förväntningarna var högt ställda och jag blev INTE besviken. Hotellfrukost (AAAH!), svingod lunch bestående av broccolisoppa, boeuf bourgignon med potatis och gratinerad blomkål (MMMM!), lyxig kakbuffé (OH MY GOD!) till eftermiddagsfika. Ingen gick hungrig därifrån, kan man väl säga. Det var väl lite förödande för det socker(- och alkohol)förbud som infördes för min del strax efter nyår, men man får väl se det här som någon form av dispens som jag tyckte jag kunde unna mig eftersom ridbyxorna ändå börjar sitta mer som de gjorde innan julledighetens alla utsvävningar.
Vaknade upp på natten med en dundrande huvudvärk som fortfarande inte har släppt, så det var väl straffet? Nu hör ju inte jag till dom människor som tycker att socker i det närmaste är att jämställa med heroin, men det är ju så att man börjar undra. Faktiskt var det längesen jag vaknade med en sån där riktig dunkadunka-huvudvärk, kanske finns det ändå ett samband? Får väl fortsätta på den inslagna smala vägen och utvärdera vid tillfälle. Det är ju inte som att jag MÅSTE ha socker i mitt liv, kan inte påstå att jag tycker att januari har präglats av lidande och försakande utan det är väl mest dumheter och okynne som får mig att äta onyttigheter. Men det är ju förbannat gott. Det får man ju ändå erkänna. Aja, nu får jag väl festa loss på en Ipren och försöka ta mig igenom den här dagen också. Och sedan är det FEBRUARI. Snart vår.