WASP

Haha, man minns ju moralpaniken när bandet W.A.S.P. dök upp i tidningen med kött och blod och sågklingor och ilskna gitarrer i OKEJ på 80-talet. Ja, den uppstod ju inte hos oss som bläddrade sönder denna blaska eftersom det var det fränaste kulturutbud man hade att tillgå, utan av mossiga vuxna som förfasade sig över att namnet betydde We Are Satan's People (fast det var väl egentligen bara en myt...?) och det moraliska förfall som det skulle innebära att lyssna på låtar som Animal (Fuck Like A Beast) och andra dängor i deras repertoar. Konstigt nog blev det ändå folk av de flesta, inbillar jag mig i alla fall. När mina barn var i tonåren så var det menlösa mähän i stil med Spice Girls och New Kids On The Block som var på tapeten, så jag fick aldrig tillfälle att applicera denna självupplevda slutsats på kommande generation.

Vad vill jag ha sagt med det här? INGENTING, för vad jag egentligen skulle skriva om var att jag har fått ett getingstick i fingret och så tänkte jag att jag skulle skriva någon frän rubrik på engelska. Ja, nu slog väl inte fränhetsmätaren i taket direkt eftersom jag kom av mig i en ström av associationer till och från åttiotalet. Men det är väl tanken som räknas?

I alla fall. Igår skulle jag flytta soffbordet någon decimeter. Vårt soffbord har en kant, under vilken jag placerade mina fingrar i ett stadigt grepp och drog bordet mot mig. På baksidan av denna kant satt en geting och pustade ut efter en synnerligen strävsam sommar. Den uppskattade verkligen inte att bli klämd och körde därför in gadden med kraft i min pekfingertopp. AJ AJ AJ. Helvete vad ont det gjorde. Och gör fortfarande. Det är jättemånga år sedan jag blev getingstucken, men jag kan inte minnas att det var en sådan enorm smärta? Eller jo, såklart att det gjorde ont, men inte så djävla ont i så djävla många timmar efteråt? Det är inte svullet, för jag rusade raka vägen ut i köket, slet fram en Treo ur den där lådan där saker som kan vara bra att ha ligger i en salig röra, doppade den i vatten (Treon, inte lådan) och tryckte mot sticket. Sedan lindade jag om lite plast och så fick den ligga kvar där och brusa. Min man kom efter och sa att han hade hört att man skulle lägga en sockerbit på, men vad vet han om LIFE HACKS? Och vem har ens sockerbitar hemma?

Så någon svullnad eller ens rodnad går inte att uppvisa på detta stackers finger. Det är nästan lite synd, eftersom det känns som att jag har en djävla NÅL instucken i fingertoppen och att någon då och då vrider om den. Något slags synligt bevis på vad jag genomlider borde väl ändå vara rimligt? Det tråkiga är också att jag skakade av mig getingen och sedan kunde vi inte hitta den igen. Förrän efter ett par timmar när Remus, tax med rätt att döda, upptäckte att den kröp på soffan. I tumultet som följde när alla skulle resa sig, tända lampor och leta efter lämpliga mordvapen, så tröttnade getingen och flög lite vingligt och slött ut i hallen och försvann någonstans där den var omöjlig att hitta trots att vi lyfte på saker och lyste med ficklampor i mörka vrår. Nähä, nu ska den väl ligga där och bida sin tid och när man minst anar det sitta på baksidan av någonting man ska lyfta. "Jamen getingar dör väl när de har stuckit någon?" sa min man, men det är ju bin som gör det. Getingar har en gadd som är som en svärdsklinga och kan stickas om och om igen medan biets gadd är försedd med hullingar som fastnar när de sticks, och så lossnar gadden (och biet dör). Jag kan också i detta sammanhang nämna att humlor också har en gadd, fast den är ganska liten och humlorna är så ludna att den inte syns. Men de "bränns" alltså inte som många tror, utan de sticks precis som getingar om de känner sig hotade. Kan väl även passa på att avliva ytterligare en myt och det är den om jordgetingar. Jordgetingar är alltså ingen särskild sorts geting som är extra aggressiv, utan det är helt vanliga getingar som har valt att bygga sitt bo i jorden istället för till exempel under ett takutsprång. Att man upplever jordgetingar som ilskna(re) beror på att man oftast träffar på dom när man trampar i deras bon. Ingen normalt funtad människa skulle väl få för sig att smacka till en sådan där grå pappboll och bli förvånad om man sedan blev stucken, och det är väl därför inte så konstigt om jordgetingarna härsknar till när man kommer och trampar omkring i deras vardagsrum när de kanske precis har slagit sig till ro framför ett avsnitt av Sommar med Ernst.

Ja, det var väl en skön inledning av september? Tur man inte är beroende av pekfingervalsen, för i såna fall hade väl detta inlägg tagit en månad att skriva. EFTERSOM DET FORTFARANDE GÖR ONT. Mvh gnällig.