Förra veckans lektion, när jag drabbades av mansförkylningsvirus som aldrig blev någon förkylning utan bara en allmän sjukdomskänsla, så skulle vi bli filmade när vi hoppade, och i måndags skulle vi titta på filmerna och diskutera kring det. Är rätt glad att jag inte blev filmad, för med tanke på hur dåligt det gick förra gången. Men det var ju kul att se de andras ritter. Hoppning är kul att titta på, men jag tycker inte det är jättekul att utföra p g a feg p g a diverse avramlingar/omkullridningar/andra incidenter förr om åren. Så jag var helt ärligt inte jättesugen på att masa mig iväg till stallet, men gjorde det förstås ändå. Halva teorilektionen gick åt till att lösa tekniska problem som att få filmer från en i-pad att visas i tv-rutan, men sådär är det ju jämt känns det som. Alla var lika osäkra och varje mening inleddes som en fråga, "kan man inte prova att trycka på internetsymbolen...?", "kan filerna ha hamnat där...?" och allting var väldigt vagt och osäkert. Hatar teknik som inte fungerar.
Aja, sen kom vi i alla fall igång och började hoppa. Bulldozern var på hugget. Jag hade fått tipset att "ta mantag och låt henne ta ansvar för hur det blir". Det var lite det jag provade förra hoppningen, men det gick ju inget vidare. Men nu skulle vi hoppa bana och inte relaterade avstånd, så då gick det bättre. Mycket bättre! Fick till och med ett uppmuntrande tillrop från en i gruppen. Då kom jag att tänka på när jag själv var 20-ish och red, då tyckte vi om dom som var lite äldre att även om det inte såg jättemycket ut för världen så var det ju ändå coolt att de vågade hoppa fastän de var så gamla. De som då var "så gamla" var väl då omkring 40 plus. Antar att jag med råge kvalar in i den kategorin nu där man kan behöva uppmuntrande tillrop bara för att man är med och försöker så gott man kan? Haha. Jamen det kan jag väl bjuda på (eftersom jag överlevde).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar