Förlåt Fredrik Backman men jag pallar inte

Har kämpat med Björnstad av Fredrik Backman ett bra tag nu. Jag läste En man som heter Ove och kunde inte sluta vare sig läsa den eller fulgråta mig igenom den sista tredjedelen (upptäckte dessutom att min man i mångt och mycket nästan var en exakt kopia av Ove, och då menar jag inte enbart de goda egenskaperna).
Jag läste Britt-Marie var här med ungefär samma händelseförlopp (bortsett från kopplingen till min man dårå). Förväntningarna för Björnstad var därför rätt så höga. Men jag vet inte, nu har jag läst en dryg tredjedel av den och den känns bara jobbig. Det förvånar mig lite, för jag är ju ändå en föreningsmänniska från en småstad, och då borde det ju vara synnerligen intressant att läsa en bok som handlar om en förening i en småstad, skitsamma att det handlar om ishockey som i och för sig inte intresserar mig det minsta för det är ju föreningsgrejen som är själva grejen, tänkte jag (är inte speciellt intresserad av fotboll heller, men det spelade ju ingen roll när det handlade om Britt-Marie).
Men jag vet inte, det finns liksom inget i Björnstad som engagerar och griper tag i mig. Det är deppigt från första sidan till sista (misstänker jag även om jag inte har läst hela) och vägen till att bygga upp berättelsen om en jätteviktig semifinal känns som en enda väldigt lång och väldigt jobbig uppförsbacke som aldrig tar slut. Hela berättelsen är liksom stämd i moll på något sätt, och allas hjärtan är så vidöppet blottade och fyllda med känslor att jag ändå vet att det kommer att sluta med fulgråt från min sida om jag någonsin kommer till slutet.

Läste någonstans att det här var en feel good-bok och då höjde jag ögonbrynen så mycket att de nästan landade i nacken. Jag är inte ens mycket för feel good-litteratur, utan läser mer än gärna fylliga skildringar om elände och misär i alla dess former. Skulle nog säga att Björnstad kvalar in i en kategori som ligger bortanför detta och som nästan får Per Anders Fogelström, dysterhetens och bedrövelsernas okrönte mästare*, att framstå som chick lit i jämförelse. Björnstad är liksom FÖR deppigt och träligt och dystert och det är sida upp och sida ner med missförstånd och olikheter som skaver och olyckliga människor som inte får eller kan göra det de vill och allting är så förutbestämt och definitivt och nattsvart att det äter upp mitt välbefinnande ända in i märgen. Finns säkert någon välbetald psykolog som skulle kunna nysta fram att förklaringen till detta ligger i ett väl förborgat inre hos undertecknad, men det verkar ju sundare att låta människor som verkligen behöver hjälp få tillgång dessa resurser än att jag ska försöka förstå den psykologiska mekaniken bakom att jag inte gillar Björnstad. För nu känner jag lite att näe, nu ger jag upp. Orkar inte längre ha den på nattduksbordet som en påminnelse om världens deppighet.  



* Men bra, väldigt bra.