Hear no evil, don't you see no evil, don't you lay no evil down on me

Alltså ibland är man ju bara så trög. Med man avses i det här fallet yours truly. Hur länge som helst har jag haft ont i huvudet rätt ofta. Typ i princip varje dag. Oftast inte jätteallvarligt så att man måste ligga utslagen som Madickens mamma med fördragna gardiner och bli tassad på tå för att inte oroa. Bara ett sådär lite lagom irriterande molande som går att hålla i schack med en Treo men som gör att livskvalitén sjunker ett par snäpp.

Och jag har tänkt att det beror väl på att jag är spänd och/eller stressad och/eller har bitit ihop tänderna eller håller på att bli förkyld eller har pms eller att jag helt enkelt är en sån som har ont i huvudet rätt ofta. Har ju även problem med värk i nacke och axlar och ibland är det inte så himla lätt att veta var gränsen för ontet går eller vad som är orsak och verkan (VÄRKan. Hahaha).

Jaha, men för sådär tio dagar sedan fick jag ju nya linser med lite mer styrka i än de där fesna lightvarianterna av multifokala linser som Synsam tyckte jag kunde nöja mig med och som jag haft i flera år och inte tyckt jag sett speciellt bra med men ändå känt mig nödd och tvungen att acceptera eftersom lurifaxoptikern på Synsam sa att bättre syn än så kunde man inte förvänta sig "i min ålder".
Och som genom ett trollslag har jag inte haft ont i huvudet EN ENDA GÅNG på låt oss säga sådär tio dagar. Känns ju inte som någon djävla slump om ni frågar mig. HEJ LIVSKVALITET, säger vi om det. Men alltså, hur trög får man egentligen vara som inte kan plussa ihop dålig syn med huvudvärk?  SKULLE GÅTT TILL SPECSAVERS ISTÄLLET, för längesen uppenbarligen.

Aja, bättre sent än aldrig. Nu ska jag se när Malin Baryard ska lära tafatta pappor att rida.