Goda grannar?

Hörde på radion i morse att den (kända) person som flest svenskar vill ha som granne är Leif GW Persson. På en delad andraplats kom Mia Skäringer och Mark Lewengood.

Alltså, Leif GW Persson? Vad är det med honom som gör att man skulle vilja ha honom på andra sidan staketet? Han skriver halva året, då är han väl rätt så harmlös kan jag väl tänka. Men sen super han ju typ konstant den andra halvan av året, och då vet jag inte om jag tycker det är så djävla attraktivt längre. Och generellt tycker jag om GW att han är rätt så dryg och besserwisseraktig och jag kan LÄTT föreställa mig honom stå och orera i timmar om att man inte tänder grillen på rätt sätt eller att det är dags att klippa gräset/tvätta bilen/rensa ogräs i rabatten. När man precis har sjunkit ner i en stol med ett glas vitt och en deckare så vill man väl inte ha en flåsig gubbe som står och svajar på tomtgränsen och fumlar med glasögonen och mal på i timmar, kanske om att hans böcker är mycket bättre och så en motivering som får Fidel Castros tal till kubanska nationen att verka rappt och snärtigt (obs, Leif är kanske inte alls sån. Han är kanske en jättehyvens gubbe som skottar ens uppfart och vattnar och tar in posten när man är bortrest. MEN DET KÄNNS INTE SÅ).

Och Mark Lewengood vet jag inte heller om jag skulle vilja ha som granne. Eller jo, han verkar ju lugn och behaglig och sådär, och det går säkert att föra djupa och intressanta samtal med honom över ett glas rosé medan fläskkarrén långsamt förkolnar på grillen, men med Mark kommer Jonas och jag tycker väl att Jonas är begåvad och rolig ibland, men tror även att han kan vara ganska jobbig att umgås med (om man inte är Mark dårå). Det är han och Robert Gustavsson som i min värld balanserar på en hårfin gräns mellan djävligt rolig och fullständigt outhärdlig. Nu tror jag såklart inte att bara för att folk är roliga på scenen så går de automatiskt omkring och spexar jämt och ständigt på fritiden, tvärtom, men jag kan ändå inte förstå varför just Mark (och i förlängningen Jonas) skulle vara så himla bra som just grannar. Känns ju inte som att man kan ringa på och be någon av dom hjälpa till att fixa ett stopp i avloppet eller fråga om de möjligen har en Hiltiborr att låna ut. Det skulle jag i och för sig aldrig göra ändå. Mitt mardrömsscenario är nog tv-serien Svenska Hjärtan. Alltså, jag älskar den serien, men jag skulle aldrig i helvete klara av att leva så. Eller JO, det är klart att jag hade KLARAT AV DET om jag inte hade haft något val, men jag hade nog blivit TOKIG om jag hade haft grannar som sprang över och ringde på och ville låna gräsklipparen eller en flaska vin och som bjöd in till kräftskiva och nyårssupé och badmintonkvällar och fan vet vad stup i kvarten. BRRRRR.

Skulle då hundra gånger hellre ha Mia Skäringer som granne. Inte främst för att hon är smart och rolig och vass och en förebild i största allmänhet, utan i första hand på grund av att hon verkar vara lite som jag, det vill säga en sån som inte vill umgås med andra om det inte är absolut nödvändigt. Är ju såkallat introvert och en social latmask och ju äldre jag blir desto jobbigare och mer meningslöst tycker jag det är att kall-umgås med folk som man på sin höjd bara halvgillar. OBS, betyder inte att jag inte gillar att umgås med folk som jag uppskattar. Men dom är rätt så lätträknade, och med dom andra så känner jag mer och mer att NÄÄ, varför ska jag slösa bort mitt liv på detta trökiga och meningslösa?
Vi, Mia och jag, skulle däremot kunna bo där sida vid sida och vinka lite åt varandra på avstånd och kanske eventuellt - men bara eventuellt - byta några ord om vi skulle råka mötas vid brevlådan. Frid och fröjd skulle härska och alla skulle vara nöjda och glada. Så får det bli.