Ett slags liv

Var och såg Ett slags liv, filmen om Lars Winnerbäck, på bio igår. Jag gillar Lasse. Mycket. Väldigt mycket. En av grejerna jag gillar med honom är att han aldrig har horat omkring i media för att bli känd. Han ger knappt ens intervjuer och larvar definitivt inte omkring i trikåer på Fort Boyard eller tappar takten i cha-cha-cha:n i Let's Dance som många andra ur Sveriges kändiselit gör för att upprätthålla sin status. Han bara är, och det verkar ju gå alldeles utmärkt.

Och det är bra så, tycker jag. Därför var jag också lite nervös för den här filmen. För samtidigt som jag såklart var/är lite nyfiken på min idol och husgud så var jag ändå inte helt övertygad om att jag skulle klara av någon slags Winnerbäcksvariant av Wahlgrens värld. Känner inget behov av att se en legandar stå och vardagstjafsa med barn, greja med smutstvätt och disk eller sitta i soffan och spela tv-spel och tugga chips (om han nu gör det). Att se Ozzy Osbourne örla omkring i mjukisbyxor och leta efter fjärrkontrollen eller Pernilla Wahlgren sälja ett badkar på Blocket kan i vissa lägen vara rent av underhållande, men när det gäller Lasse vill jag liksom inte ha den typen av information. Behöver ej veta att han är en vanlig människa som steker falukorv, betalar räkningar och rensar avlopp (om han nu gör det).


Fast så var det förstås inte, så det hade jag verkligen inte behövt oroa mig för. Istället var det ett finstämt porträtt av en person med mycket tankar, integritet och värme. Ett stort plus för mycket, mycket snyggt foto. Det var inte så mycket hemma-hos-känsla, utan mer intervjusituationer varvat med klipp från konserter och replokaler och lite backstage. Och så fick man även se Lasse spela pingis, måla akvarell och köra bil. Det var fint, helt lagom och helt i min smak. Den här filmen får fem nyponbuskar av fem möjliga.
Mvh: En helt opartisk filmkritiker.