Och blomstren dö

Har läst Och blomstren dö av Rebecka Edgren Aldén. Har tidigare läst hennes Den åttonde dödssynden som var helt okej och den här lät också lovande. Boken handlar om Gloria, som följer med sin nya pojkvän till hans familjs lantställe för att tillbringa några semesterveckor där tillsammans med honom och hans familj (som hon aldrig träffat förut). Gloria har i sin ungdom tillbringat några somrar på denna ö i ett feministiskt kollektiv som hennes mamma och några andra hade, vilket såklart stack i ögonen på rikingarna som hon nu ska frottera sig med.

Jaha, väl på plats börjar det hända grejer. Det skär sig såklart lite mellan Gloria och svärmor/svåger/svägerska redan från början. Sen snubblar Gloria på ett lik när hon är ute och går med svägerskans hund (som hon två sekunder tidigare varit livrädd för) vid det gamla kvinnokollektivet, liket visar sig vara en gammal barndomsvän och så börjar minnena från förr rullas upp, tydligen har något hänt som Glorias mamma velat dölja i alla år.

Det här var också en helt okej bok, men tyvärr inte mer än så. Språket är bra, men jag tycker inte det känns speciellt sannolikt att man, om man är så himla obekväm som Gloria verkar känna sig mest hela tiden, dels för det första tackar ja till att semestra och bo tillsammans med sin pojkväns rikemansfamilj på en ö i flera veckor, dels att hon dessutom stannar kvar fastän det är finsk stämning de luxe mest hela tiden, och hennes pojkvän verkar ju dessutom vara helt avståndstagande. Karaktärerna, speciellt svärmor och svågern, känns rätt klichéartade och Gloria själv verkar ju mest vara en velpotta som inte riktigt vet vad hon vill med någonting. Har utöver det lite svårt för det här med berättelser som bygger på att folk bara ska börja minnas jättedrastiska saker helt plötsligt, och att alla som de frågar tiger som muren. Tröttsamt. Stör mig dessutom på vissa sekvenser, som till exempel när de sitter och fikar eller äter, som är så detaljerat och omständligt beskrivna att det känns som att varenda tugga redovisas, medan andra, som till exempel sidospåret med kvinnokollektivet och motsättningarna mellan de bofasta och sommargästerna, bara nämns lite i förbigående. Själva upplösningen av intrigen var väl okej (bortsett från slutscenen), men kändes lite väl gjord. Den här boken får två och en halv skärgårdsdoktorer av fem möjliga.