Det konstigaste, det farligaste, det bästa?

Annika skickade en utmaning för ett tag sen, den råkade tyvärr hamna på fel sida EM i ridsport och blev "lite nedprioriterad" kan man väl säga, men här kommer jag igen med nya friska tag. Frågan som utmaningen gällde var vad som är det konstigaste, farligaste respektive bästa som hänt mig (standardsvar som barn och giftermål räknas inte). Okej, håll i hatten för nu blire åka av. Eller kanske inte, eftersom mitt liv uppenbarligen varken är speciellt konstigt eller farligt.

Det konstigaste som hänt mig:
Jag tycker i och för sig det händer konstiga saker hela tiden, men det beror nog mest på att jag ständigt förundras över hur dumma i huvudet folk faktiskt är. Inte jag då förstås, utan alla andra. Eller åtminstone 95 % av mänskligheten. Men ja, nu skulle det ju inte handla om det.
En konstig sak som hände mig för ett par somrar sen var följande: Jag och min man var i Stockholm och strosade runt på någon gata på Södermalm i jakt på någon uteservering där jag kunde sitta och tjuvlyssna på tvättäkta hipstersnack, vilket är något av en hobby jag har. Då tjoade det till från inifrån någon pub vi gick förbi, och därinne satt helt otippat en kompis till min man. Bara det var ju lite spektakulärt, men ändå inte för min man har bott några år i Stockholm, men det är väl en sådär 15 år sedan han flyttade därifrån och umgänget är lite därefter, inte direkt regelbundet om man säger så. Min man är inte heller den som meddelar sina förehavanden genom Facebook så det är ingen av hans mer geografiskt utspridda vänner som har koll på vad han sysslar med.
Ja, i alla fall, vi dök in på den här puben och tog en öl tillsammans med den här kompisen och hans kompis. Jag började prata med kompisens kompis. Frågade om han också var från Halmstad, som min mans kompis kom ifrån (ingen som bor i Stockholm verkar vara född där?), men det gjorde han inte sa han, utan han kom från en liten by i Småland. "Ja, men det gör ju jag med", sa jag och så började vi förhöra oss om varandras geografiska ursprungsposition. Sedan visade det sig att vi inte bara kom från samma by (eller jag kommer ju inte från någon by, men den byn som låg närmast det lilla hus vid skogens slut där jag är född), utan att den här personens morfar hade hjälpt min farfar med ett och annat hemma på gården där jag växte upp, på den tiden när det var farmor och farfar som bodde där (innan jag var född). Och då ska ni veta att den här lilla byn har inte ens 100 invånare, så oddsen för det här mötet kändes knappt ens mätbara.


Det farligaste som hänt mig:
Oj oj oj, nu snackar vi med en som har living on the edge som livsstil. ELLER KANSKE INTE. Är verkligen inte den som har ett riskbaserat leverne utan är mer tvärtom: vill ha kontroll på det mesta och är inte det minsta spontan och härlig. Har även läst någonstans att barn som växer upp på lantbruk lever riktigt farligt eftersom det finns så mycket stora maskiner och sånt i ens närmiljö, men det var man ju lyckligt ovetande om på den gamla goda tiden när allt var som det skulle, så det är ju inte mycket att orda om.
Men det är klart, i min ungdom gjordes väl en och annan dumhet som kunde ha slutat illa. Konsekvensanalys var väl inte ens starka sida på den tiden, utan där åkte man glatt bil med fulla människor utan körkort (inget man reflekterade över utan det var mer eller mindre en standardgrej på landet där det var långt mellan stugorna och noll poliser), liftade och såna grejer. En gång när jag och en kompis liftade så råkade både hon och jag somna eftersom vi hade varit uppe hela natten. Vi vaknade av att bilen svängde av in på en liten skogsväg, vilket INTE var den destination som de båda männen i bilen uppgett att de var på väg till. Fast sen hände inget mer än att vi bad att de skulle stanna och släppa av oss och då gjorde de det. Lite oklart vad syftet med detta var? Som jag minns det så ojade vi oss mest över att det var så långt att gå tillbaks till stora vägen och det var väl mer i efterhand som vi insåg att det där med att åka med främlingar som plötsligt svänger in på ödsliga skogsvägar kan få ödesdigra konsekvenser.
En annan gång efter en blöt utekväll hängde jag och samma kompis med några vi hade träffat på stan till en lägenhet där någon av dom eventuellt bodde, eller så var det någon annan som bodde där, detaljerna är lite oklara. Plötsligt var det någon i sällskapet som blev förbannad och slet fram ett gevär från någonstans och stod och siktade med det och skrek att alla kunde dra åt helvete. Känns som att det kan toppa farlighetslistan även om inget hände och det förmodligen inte ens var laddat.



Det bästa som hänt mig (med undantag för det uppenbara då, att skaffa barn och gifta mig och såna grejer):
Spontant och det som ligger nära i tid så känns det som att ta upp ridningen igen kan ha varit decenniets bästa beslut, men det känns ju kanske lite futtigt i det stora hela. Plus att det fanns en tid då jag tyckte att sluta med ridningen var det bästa jag gjort, fast det var ju förstås inte ridningen i sig utan mer allting runt omkring, föreningslivet, alla dom där tunga och tråkiga bitarna som personalkonflikter, intriger och tjafs i styrelsen, budgetmöten, fastighetsskötsel, gödselavtal och såna grejer som man fick deala med på sin obetalda fritid och som sög musten ur en. Själva hästarna har alltid varit det absolut minsta problemet. Skaffa hund och bli hundinstruktör är också en grej jag inte ångrar, det har tillfört enormt mycket mervärde i mitt liv.
Ja, men i alla fall. Får nog ändå säga att det allra bästa var att sluta på mitt förra jobb, utbilda mig och bli någonting annat än en mycket oglamourös version av Hanna från Arlöv. Inte för att jag tycker att det är så himla viktigt att "bli någonting" i sig, däremot tycker jag det är himla viktigt att man inte slutar som en bitter och förgrämd människa som vantrivs med livet bara för att man inte får tummen ur och gör någonting åt sin situation. Obs, det senare har ingenting med Hanna från Arlöv att göra utan är mer riktat till människor som på grund av att de hatar sina jobb går omkring och är sura och griniga och förpestar tillvaron för alla andra. Såg mycket av det på tvätten, kan jag säga. Folk som hade jobbat där i evigheter men som från början sa att de bara skulle vara där en sommar eller högst ett eller två år, sedan skulle de göra något helt annat, utbilda sig, resa jorden runt, starta eget, förverkliga sina drömmar. Och sedan en dag så hade nästan hela livet susat förbi medan de fortfarande inte hade kommit ett enda steg bort från lakansmangeln.
Låter kanske rätt futtigt det här med, speciellt med tanke på att jag ständigt gnölar om hur mycket jag älskar att vara ledig och att man jobbar alldeles för mycket och att 40 timmars arbetsvecka år 2017 fan i mig är ett skämt. Men ändå, att ha ett jobb som man trivs med och där man känner att man får utvecklas och göra något vettigt och dessutom få helt okej betalt för det, det är rätt lyxigt ändå. Man tillbringar ju trots allt en sådär en tredjedel av sin vakna tid på jobbet (fast VARFÖR MÅSTE DET VARA SÅ?) så då är det ju bra om det åtminstone känns lite rimligt att befinna sig där.


Antar att Hollywood nu kommer att börja slåss om att få göra en film om mig och mitt intressanta liv, nähä, inte det, jamen VAD KONSTIGT. Mvh: Tråkmåns_68:a