Jag som SYO-konsulent, eller kanske inte

Annika, en av mina miljoner tre läsare, har hört av sig och undrar vilka yrken jag tycker är mest över- respektive underskattade. Det var jag tvungen att fundera på ett tag. Många yrkesgrupper är ju sjukt underskattade, men det är svårt att peka ut någon enskild grupp. När jag var liten (typ gick på lågstadiet) så läste jag en bok som hette Stora snurren i Rödmåla stad. Minns av förklarliga skäl inte exakt alla detaljer i berättelsen, men jag har för mig att det började med att en busschaufför försov sig, och sen blev allting helknasigt i Rödmåla. För alla dom som i vanliga fall åkte med bussen hade ju jobb att sköta och när de inte kunde ta sig dit så blev det ju dominoeffekter till både höger och vänster. Mycket bra bok om konsekvenser som alla borde läsa.

Bild snodd från Bokbörsen

Så överlag alla yrkesgrupper som gör att allting bara flyter på borde ju få en ständig eloge. För man gillar ju att bussen kommer enligt tidtabell, att posten levereras, att mataffären har öppet, att soporna blir hämtade och såna grejer. SMIDIGHETEN kan väl ses som ett mått på ett väl fungerande samhälle? Det är kanske inte så glamouröst att jobba i kassan på ICA Maxi, men tänk om ICA Maxi var den enda affären och så hade bara EN kassa öppet?

Över till de mest överskattade yrkesgrupperna, och jag säger: FÖRSÄLJARE. Av alla de slag, eller nu menar jag ju inte precis de som råkar vara den som tar emot ens pengar när man ska köpa något, för de är väl också försäljare, utan de här som dyker upp ur tomma intet eller i ens telefon (innan någon smarting uppfann NIX) och vill pracka på en sin värdelösa dynga. Alla som känner att era liv har blivit berikade genom att ni köpt något som ni inte ens visste att ni ville ha förrän en försäljare lyckades pracka det på er, räck upp en hand (okej, eftersom den här bloggen bara har cirka tre läsare så blir utfallet kanske inte så talande). Alltså, vill jag ha något så skaffar jag väl det. Vill jag inte ha något så vill jag väl ännu mindre ha det för att det står någon tvålfager kostymnisse och försöker övertala mig. Och när känner man att man har gjort ett bra jobb? När man har lurat så många som möjligt att köpa något de inte behöver? (Obs, vet att det finns folk som inte har något annat val än att jobba som detta, och det är klart att det är väl bättre att försörja sig som försäljare än att leva på bidrag eller bli kriminell, men jag tycker uppriktigt synd om dessa människor. På riktigt.)

Vill dock höja ett förmanande finger: tycker INTE det finns någon anledning att vara oförskämd mot denna yrkesgrupp, så länge de inte är oförskämda mot en själv såklart. Tycker det är många som gör en grej av det och sedan skryter med hur de har snäst av/skällt ut/slängt på luren i örat eller varit allmänt dryga mot försäljare. Och det är faktiskt inte okej. Själv tycker jag inte att det är något större problem att bara helt vänligt säga ifrån att tack, men nej tack, jag är inte intresserad, och det brukar faktiskt de flesta respektera. Någon gång råkar man ut för någon påstridig typ men då har jag sagt att jag inte har råd. Det är förmodligen inte sant, men väldigt svårt att argumentera mot. Om de är för klämmigt påstridiga med hur mycket pengar jag kommer att spara med deras superdupererbjudande så händer det att jag kontrar med att jag är så oerhört rik att jag inte känner något behov av att spara några pengar. Det är förmodligen lika "sant" som att jag inte har råd, men också rätt svårt att hitta slagkraftiga argument mot. Obs, funkar förstås inte så bra om man först har kört jag-har-inte-råd-varianten, men det fattar ni säkert.

Och idag fyller bloggen tio år. Det var inte så att jag började blogga för att Ingmar Bergman dog, men det hände ungefär samtidigt. Här är det första bittra inlägget (på Metrobloggen på den tiden det begav sig). Jag tycker fortfarande exakt likadant. Inget nytt under solen på alla dessa år alltså.