Hemsökelsen

Har läst Hemsökelsen av Shirley Jackson. Det är en bok som självaste Stephen King, min husgud, har uttalat sig om som en av få lyckade romaner om det övernaturliga som skrivits under de senaste 100 åren, vilket ju borde borga för kvalitet och jag såg fram mot en nagelbitarnervös skräckupplevelse. Det är väl det som är felet, att ha högt ställda förväntningar på någonting, för då blir man besviken 99 gånger av 100 (samtidigt vill jag poängtera att det blir DJÄVLIGT TRÅKIGT om man aldrig har några förväntningar på någonting och det värsta som kan hända om ens förväntningar inte infrias är väl att man varit lite glad i onödan och det är väl ingenting att lipa för i efterhand, kan jag ju tycka).

Hemsökelsen utgavs 1959 och jag vet inte om det beror på att jag konsumerat så mycket skräck som getts ut i modern tid som gjorde att jag inte tyckte den överhuvudtaget inte var speciellt otäck utan mest pladdrigt detaljerad och med irriterande mycket intetsägande dialog. Boken handlar om ett hemsökt hus och en vetenskapsman som vill bevisa att det övernaturliga inte finns och därför bjuder in några personer att komma och bo där under en tid. Och det gör de, och ja, det händer ju ett och annat, men så himla läskigt var ju inte det om ni frågar mig. En recension jag läste ansåg att berättelsens storhet låg i att man som läsare slapp konfronteras med "monstret", men jag vet inte om jag håller med om det. Hade nog hellre sett små otäcka spökbarn sväva fram i korridorerna än lite vaga beskrivningar av nattlig iskyla och odefinierade dunsar (OBS, I BOKEN, i verkligheten vill jag inte ha något av detta). Den här boken får en osalig ande av fem möjliga.