S-E-M-E-S-T-E-R

Har äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN påbörjat min semester och det känns lite som att hela sommaren har hunnit rinna förbi utanför mitt jobb. Ska aldrig mer ha så här sen semester även om det såklart är riktigt gött att "ha den kvar" NU.

Smygstartade redan i fredags och efter en solig, gassig jobbvecka så hällregnade det när jag slog upp korpgluggarna på fredagsmorgonen. Alltså verkligen HÄLLREGNADE, sådär som det gör i första avsnittet av Vi på Saltkråkan när Melkerssons kommer till Saltkråkan och det regnar in och de får ställa en massa spannar och byttor överallt. Riktigt så illa har väl inte vi det, men det regnade lika mycket. Taxarna satte sig dystert på bakhasorna och blickade ut genom den öppna ytterdörren och jag tror inte ens en förbispringande katt hade fått dem att frivilligt ta steget ut i det vädret. Så efter en pliktskyldig morgonpromenad (det är alltså inga problem att få dem med sig när de väl har tagit sig över tröskeln, till skillnad från vissa andra taxar som jag sett bildbevis på i en Facebookgrupp för taxägare som jag är med på, som helt enkelt vägrar gå med om det regnar. Fast enligt mig så ska inte hundar få bestämma sånt) så byltade jag på mig luvtröja, fleecejacka och såna grejer och gav mig ut i stora vida världen, redo att möta den svenska sommaren. Körde till mina forna hemtrakter och jag lovar och svär att det regnade småspik hela vägen, men kanske fem mil från min slutdestination så bröt solen genom molntäcket och när jag svängde in framför min syrras hus (dit jag alltså var på väg) satt hon och hennes man och stekte sig gyllene på altanen och gjorde sig lustiga över hur påpälsad jag var.

Hann klämma in en fika med randigkatt innan det var dags att styra kosan hemåt igen. Vi satte oss i skugga som sedan blev sol och när jag kom hem kunde jag uppvisa den präktigaste bonnabränna som världen skådat, men i övrigt var det väldigt trevligt.

Här hemma har det annars mest regnat. Igår var det dags att rida islandshäst, vilket har blivit något av en semestertradition. Åkte med Nikky och Sandra och den här gången hade vi hintat om att vi hade "lite ridvana" och kunde tänka oss en och annan liten galopp ute i skogen. GULP! Man vet ju aldrig vilka andra man hamnar med på en turridning, kanske är det helt jättedjärva typer som vill att man ska klättra utför stup och vada genom raviner och annat Indiana Jones-äventyrligt. Men det var bara vi tre och vi hade en jättehärlig tur. Hästen jag red var av typen "jag är jättelat tills någon övertygar mig om motsatsen", men det behövdes verkligen inte särskilt mycket förhandlingar förrän vi hittat ett bra samarbete. Tölten var verkligen to die for och galoppen var helt UNDERBAR.

När vi hade gjort i ordning hästarna och skulle sitta upp så pratade vi om hur bra det är att det numera har blivit så vanligt att sitta upp från pall (till skillnad från förr när det bara var tanter som satt upp från pall och vi som inte tyckte vi var tanter men ändå inte var speciellt viga fick hitta andra lösningar). En islandshäst är ju oftast inte så hög så den kommer man väl upp på, men inte är det mycket grace och elegans över det hela så pallen är ändå ett mycket välkommet inslag. Jag noterade att hen som ridit "min" häst innan måste ha haft typ världens längsta ben, för stigbyglarna hängde i princip i jämnhöjd med framknäna. När det var min tur att sitta upp så klev jag upp på pallen och sedan tyckte jag av någon anledning att det var en bra idé att stoppa vänster fot i stigbygeln och svinga det högra över hästryggen. Eller det är ju så man alltid gör, men då är ju stigbygeln högre upp än vad pallen är. I det här fallet var pallen kanske en decimeter under pallens höjd, så när jag skulle ha över högerbenet så räckte det inte till utan jag blev liksom hängande i en mycket ovärdig position på sidan av hästen. PINSAMT. Ja, men jag lyckades sega mig upp till slut, men det var väl inte som att jag framstod som så djävla "ridvan" direkt. Hahaha. Fick sedan korta stiglädren (jag skojar inte) TIO hål, så det säger väl en del om vilken flaggstång som suttit i sadeln innan. Alternativt vilka korta ben jag har.

I övrigt har semestern hittills bjussat på regn och nackspärr. Det senare är säkert någon stressgrej som kroppen vill pytsa in i systemet nu när det går ner i varv för att påminna om att Kafka hade minsann inte så roligt han heller. Eller nåt i den stilen. Oavsett väder och krämpor så ska det grillas och drickas vin ikväll. Det går väl an.