Jordgubbslandet

Fick feeling igår och drog in till stan och såg den kritikerrosade filmen Jordgubbslandet. Gillar att gå på bio ensam, för då kan man gå därifrån och liksom vara insvept i känslan som filmen framkallar utan att vara tvungen att vara tvungen att ägna sig åt jaha-vad-tyckte-du?-småprat efteråt (obs, gillar även att gå på bio i sällskap så jag är inte helt djävla asocial). Satt inklämd mellan en tjock gubbe och en smal tjej, varav den tjocka gubben gav ifrån sig omotiverade skratt på ställen där det inte fanns något alls att skratta åt, och den smala tjejen stank kokoslotion. Så i det avseendet är det ju trevligare med känt sällskap.

Jaha, men alla ni som inte har sett den här filmen kan ju gå och göra det, för den var faktiskt väldigt bra. Otroligt snyggt foto och ljus, inte så mycket dialog (vilket i och för sig ställde till det när jag satte ett popcorn i halsen i den mättade tystnaden, men det är smällar man får ta), knappt en enda känd skådespelare, alla talade dialekt, allt kändes äkta. Och sorgligt. Jag kan förstås inte ens föreställa mig hur deppigt det måste vara att vara att vara tvungen att åka till Sverige och slava med bär- och grönsaksplockning och trycka ihop sig i små husvagnar och skjul för att tjäna lite pengar, men det är ju lätt att föreställa sig vad det gör med människor. Har däremot igenkänning på att vara hänvisad till att enbart umgås med ett väldigt begränsat antal människor eftersom de är de enda i någorlunda samma ålder som en själv som finns inom rimligt geografiskt avstånd. Det är också sånt som påverkar människor.

Det här var en stark och tankeväckande film. Låg till och med vaken i natt och tänkte på den. Den här filmen får fyra komma sjuttiofem vodkaflaskor av fem möjliga.