Mitt liv som utlandssvensk

Har fått en utmaning om att blogga om vart jag skulle flytta om jag hade varit tvungen att lämna Sverige. De som känner mig vet att jag ogärna ens passerar tomtgränsen om jag inte är tvungen, men man vet ju aldrig vad ödet kan ha i beredskap åt en. Kanske blir jag dumpad av min man och så ringer mitt frikort Bruce Dickinson och bara: ÄNTLIGEN, och bjuder mig till att komma och bo hos honom (var det nu kan vara). Det är ju rätt mycket hål i det här resonemanget (till exempel känner vi inte varandra och sen är det väl den där lilla detaljen att han knappast är singel), men det visar väl hur långt ifrån att bo i utlandet jag befinner mig. Eller kanske inte.

Trots att jag är en snöhatare av rang skulle jag aldrig välja att bosätta mig i ett varmt land även om jag kan bli riktigt djävla less på Sverige i januari-februari. JAG DÖR om det är för varmt. När det är kallt kan man ju i alla fall gotta sig med att få komma in och få sitta och kura framför brasan. När det är för varmt så blir jag trött, orkeslös, grinig och får huvudvärk, jag bränner mig i solen trots solskyddsfaktor 50 och får eksem som kliar tills jag är färdig att uppsöka ett mentalsjukhus. Så det fattar ju vem som helst att jag inte skulle passa i ett varmt land.
Ett för kallt land lockar ju inte heller på grund av snödepressionen som bryter ut så fort det blir vitt på marken (nej, jag tycker inte det blir "ljust och härligt", jag tycker bara det är onödigt), så det fick ju bli någonstans där det var lagom temperatur. Typ...som här? Och sen tycker jag ju det är lite jobbigt att inte kunna språket (ibland känns det ju kommunikation som en övermäktig uppgift till och med på ens eget modersmål, herregud vad det går att missförstå!), så att kunna göra sig förstådd på åtminstone engelska är väl ett måste i mitt nya land. Fattar inte hur de som utvandrade till Amerika på 1800-talet utan att kunna språket eller ens veta någonting annat än typ ha sett en bild på en "hweteåker i Nord-Amerika" i någon lärobok, att de vågade?

Så vad återstår för mig då om vi räknat bort alla länder som är för varma, för kalla och som inte är engelskspråkiga? Typ Storbritannien, Irland, delar av USA och så de övriga nordiska länderna (är varken berest eller bra på geografi, så det kan hända att jag missar en massa här). Är ju ingen fena på engelska heller för den delen, så det slutar väl med att äventyrliga och djärva jag hamnar i Köpenhamn. Inte för att danska skulle vara ett så mycket bättre språk, för HERREGUD, det är det inte. Men det är åtminstone nära hem. Och eftersom jag har danska kollegor så har jag mycket möda och stort besvär lärt mig några danska räkneord, så då kan jag ju lika gärna passa på att dra nytta av den här kunskapen och tjoa TO OCH HALVTRES och FEM OG HALVFEMS så det står härliga till.  Obs, det går inte så lättvindigt utan jag måste alltid tänka ett extra varv innan jag vågar öppna munnen så jag framstår ofta som lite mindre vetande när jag ska kommunicera med danskar. Men kan inte det också vara ganska vilsamt? Ingen ställer några krav på en och man kanske till och med får någon liten förtidspension att leva på. Eller kanske inte dårå.

Skickar vidare den här stafettpinnen till Mirre!  Vill även veta hur och varför min flitigaste kommentator har hamnat i utlandet. Bara kör!