Att ta från dom som har och ge till dom som inte har

En av mina fåtaliga läsare har önskat ett blogginlägg på temat typ barmhärtighet, eller huruvida man ska hjälpa och i så fall hur man ska hjälpa människor i nöd. Något jag själv råkade ut för häromdagen när jag var på väg in till Ica med raska steg (hade en rabattkupong med 10 %, vilket gör det aningen mer lockande att gå och plocka ihop mjölk, smör, ost, äpplen och toapapper än det är i vanliga fall). Utanför stod två ynglingar som undrade om jag visste hur många flickor som blev könsstympade varje dag. Nä, det hade jag förstås ingen aning om, men man får ju anta att det är skitmånga eftersom han frågade. Vågade jag mig på en gissning, undrade ynglingen. "Nä, men säg det istället, du som vet", föreslog jag och då var det kanske 44 000 ("kanske" är alltså mitt tillägg, med reservation för att jag inte minns den exakta siffran). "Vad tror du det kostar att hjälpa EN sån här flicka om dagen?" undrade ynglingen vidare, och så följde samma visa, att jag inte visste men förmodligen skitlite eftersom han frågade, ville jag gissa, nej jag vill inte gissa, säg det istället, och så kostade det åtta kronor. "Vad får du för ÅTTA kronor härinne idag?" undrade ynglingen och slog ut med en dramatisk gest mot Icas entrédörr, och jag fick bita mig i tungan för att inte säga något vitsigt om min tioprocentiga rabattkupong, för det hade ju strängt taget ingenting med saken att göra. Ja, sen övergick den här frågesporten till att man skulle snärja in sig i någon månadsgivargrej och jag fick förklara att jag redan är månadsgivare i en organisation som hjälper nödställda barn i allmänhet och att jag därför tycker att jag drar mitt strå till stacken och så ålade jag mig därifrån. För att springa in i famnen på någon som stod och sålde de hemlösas tidning Faktum, och två meter därifrån satt en rom och vaggade lite uppgivet med en pappmugg i näven. Det blev lite jobbigt här. För ja, jag tycker rent principiellt att dom som har ska hjälpa dom som inte har, och jag stoppar ofta pengar i den romska pappmuggen, det händer att jag köper Faktum (fast jag tycker den är skitdålig), jag skänker ett fast belopp varje månad till världens barn som har det svårt, samt till orangutangerna på Borneo som också har det svårt och jag har även varit fadder till någon utrotningshotad höna. Jag väljer ofta presenter i stil med att man finansierar att plantera träd i skövlad regnskog eller att en familj i tredje världen får en get och sånt  där istället för att köpa någon meningslös pryl till den som ändå har allt. Så jag tycker ju att jag drar ett litet strå till stacken i alla fall. ÄNDÅ känner jag mig svintaskig de gånger som jag seglar förbi utan att ge, eller när jag säger att jag inte "kan" bli månadsgivare för ytterligare en organisation på grund av att jag redan är det för någon annan, för jämfört med en stor del av jordens befolkning så lever jag och många med mig ju i både sus och dus och överflöd.

Så när det nu är så DJÄVLA ojämlikt i världen, och det finns folk som är rika som as men som "av princip" inte släpper ifrån sig en spänn i välgörenhet, så vore det kanske rimligt att alla som tjänade över en viss summa fick avsätta en viss liten andel av sin disponibla inkomst till någon form av välgörenhet? För att ingen ska gapa om överförmynderi så skulle man ju själv kunna få välja om man vill att pengarna ska gå till flyktingläger i Aleppo eller till hemlösa i Sverige, men till någon som har det taskigare än en själv i alla fall. Sen skulle det vara lag på att det skulle vara FULL INSYN i alla räkenskaper som såna här hjälporganisationer förhoppningsvis håller sig med, jag är nämligen väldigt intresserad av hur stor del av min månadsgåva som går till att ge gatubarn i Moldavien ett drägligt liv och hur stor del som finansierar VD:ns lön, och även hur stor VD:ns lön faktiskt är. Tycker absolut att de som arbetar med att administrera välgörenhet ska ha skäliga löner, det ska ju inte vara en frivillig-grej som man gör som ett KALL, men samtidigt måste ju pengarna hamna på rätt ställe. Minns några jag kände i min ungdom som gick någon slags u-landslinje på en folkhögskola och så skulle de åka till Indien (tror jag det var) och gräva en brunn i någon fattig by. Då undrade jag om det inte var rimligare att de tog alla pengarna som allas resor och mat och uppehällen skulle kosta och ge dom till någon lokal professionell brunnsgrävare istället för att en skolklass finniga 20-åringar som aldrig hållit i en spade skulle resa över halva jordklotet för att försöka krafsa fram vatten ur jorden. Det skulle jag aldrig ha sagt, fick onda ögat DE LUXE och en föreläsning om hur viktigt det var för dom som skulle hjälpa att verkligen sätta sig in i hur folk hade det, et cetera. Vet inte hur det gick med det projektet, men jag tror inte att någon av dom arbetar med välgörenhet idag.  

Något som gör mig skogstokig är när det är såna här galor för insamling till världens barn eller svältkatastrofer eller offer för naturkatastrofer, och artister kommer och säger att det är en självklarhet att ställa upp och spela för en sån här sak (och gör det förhoppningsvis gratis dårå), och så sänds denna jättegala på tv under pompa och ståt och man kan ringa in och skänka pengar, OCH SÅ KOSTAR SAMTALET PENGAR. Som INTE går till de som behöver det utan rakt ner i något börsnoterat företags påse med vinst. Skulle inte de här djävla telefonbolagen kunna, vid de här fåtalet tillfällen per år, säga att "idag kommer vi att skänka VARTENDA ÖRE av samtalskostnaderna till världens barn". Men det händer ju aldrig. Att telefonbolagen tjänar pengar på att folk ringer och röstar i Melodifestivalen och Lets Dance och sånt där skit bryr jag mig inte om, men att de ska sko sig på folks vilja att hjälpa andra tycker jag är för djävla rövigt om ni ursäktar uttrycket.

 Så sammanfattningsvis: Min uppfattning är att om man har kan man gott dela med sig till den som inte har. MAN MÅR BRA I SJÄLEN AV DET. Och mår man bra i själen så blir livet mycket bättre än om man har en husbil eller trädäck i tre väderstreck eller köper nya kläder varje vecka. Sådetså.