Läste ut Sov du lilla videung av Cilla och Rolf Börjlind i natt (den här julledigheten har gjort en hel del dåligt med min dygnsrytm och jag fasar lite när klockan ska börja klämta för mig kl 04.15 på måndag), och den var...inget vidare. Det är alltså fjärde boken i serien som börjar med Springfloden, som gick på tv i våras någon gång. Jag har läst allihop och det här var väl den sämsta, eller om det är att jag börjar bli rätt trött på de här karaktärerna. Olivia Rönning är dryg, Tom Stilton är stereotypen av macho-och-svårmodig-snut och generellt är alla människor så sabla...dysfunktionella att om det hade varit på riktigt så hade de aldrig fungerat som grupp eller i någon form av samarbete överhuvudtaget om ni frågar mig, vilket det inte var någon som gjorde men jag säger det ändå. Alla är så satans svåra och håller på sin integritet som om det vore en djävla dödssynd att bli det minsta lilla personlig med folk man tillbringar en tredjedel av sin vakna tid med. Ändå lyckas den här gruppen förstås lösa de mest invecklade och komplexa kriminalgåtor tack vare snudd på en så övernaturlig intelligens och/eller fantastiska skills som ingen normal människa ens snuddar vid, och det är uppenbarligen inga som helst problem för polismyndigheten att ta in en fd småtjuv eller en fd missbrukare som "konsult" (och de släpper genast allt de har för händer och ställer upp) och fixar och trixar lite med sina oändliga kontaktnät och får fram information som ingen vanlig dödlig krimmare ens hade kommit i närheten av. Eh, ja, men det är klart att man måste krydda den grå polisvardagen med lite sånt, det hade ju varit trist om deckare enbart handlade om poliser som bara gick till jobbet och gråjobbade med trafikövervakning och att samla in fyllon på stan och aldrig någonsin löste några spektakulära fall.
Ja, men i alla fall. Det kan ju få vara lite balans? Den här boken får bara två stulna njurar av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar