Jag ska egentligen inte jobba här

Har läst Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer, en bok med en synnerligen passande titel för en som sitter på sista dagen av tre veckors julledighet och V-Å-N-D-A-S. Det är inte det att jag inte gillar mitt jobb, för det gör jag på det stora hela. Det är mest det här med att man jobbar så djävla mycket. Fyrtio timmar i veckan är fan alldeles för mycket. Har blivit bortskämd med att kunna göra exakt vad jag vill om dagarna utan att behöva tänka på vad klockan är eller att man snart måste börja tänka på refrängen för att det är en dag i morgon också och så vidare. Men nu är det alltså åter till ordningen. Jaja. Man får bita ihop.

Men boken då. Ja, jag gillade den skarpt. Det förutsätter kanske att man har en viss förkärlek för socialrealism, men det har jag ju. Boken handlar om Moa, som flyttar till Stockholm för att hålla på med teater och får ett jobb som timvikarie på ett äldreboende. Läste ut den på en kväll, nu var det förvisso ingen tegelsten, men det säger en del om att språket flöt på lätt och ledigt och det var en bra berättelse. Sen måste jag säga att jag beundrar människor som pallar med att jobba inom äldrevården, eller inom sjukvården, eller inom vilken djävla vård och omsorgsverksamhet som helst egentligen. När min pappa låg på ONKOLOGEN (bara namnet kan ju få en att deppa ihop) i somras, vilket han bara hann göra några dagar innan dog, så slogs jag av att personalen där var så...glada. Eller det var ju inte som att de gick omkring och storskrattade, men de var liksom så varma och vänliga och positiva. Att jobba på ett ställe där alla är jättesjuka och/eller döende kan ju inte vara så livat, tänker jag, och man kan ju föreställa sig att de anhöriga som kommer dit inte heller är några lustigkurrar, så jag är på riktigt full av beundran.

Ja, i alla fall. Jag ska egentligen inte jobba här är en jättebra bok. Läs den för bövelen. Den får fyra och ett halvt inkontinensskydd av fem möjliga.