I blog, therefore I am

Men OJ, nu blev det sådär märkligt tyst i bloggen igen och det var ju verkligen inte meningen. Har inte ens något att skylla på mer än att det mest är all work and no fun för hela slanten. Har så s-j-u-k-t mycket att göra, och så gör jag det och sen är det kväll. SKA LIVET VARA SÅ HÄR?

Och det är inte utan att man blir lite orolig för det amerikanska presidentvalet. Alltså, Donald Trump? Jag minns när greven och betjänten, a k a Ian Wachtmeister och Bert Karlsson, gav sig in i politiken med Ny Demokrati i början av 90-talet. Då tyckte man ju att de var ena riktiga pellejönsar och fattade inte hur de ens hade kommit in i riksdagen (tyvärr lite samma som man tänker om Jimmie Åkesson och hans gamla svarta gäng nu, demokrati har inte bara fördelar), men i jämförelse med Donald Trump framstår de ju som alldeles exceptionellt seriösa. Donald Trump verkar ju milt uttryckt minst sagt sinnesrubbad och man vågar knappt ens tänka på vilka grejer som en sån rövhatt kan åstadkomma under fyra år som amerikansk president.

Nä, men annars går väl livet sin gilla gång. Den osedvanligt varma hösten har nu bestämt sig för att bli en mer ordinär höst, med gula löv och regn och rusk. Härligt! Har nu bytt AquaSocks mot gympaskor och saknar de förra då de senare trycker lite mer på hallux valgus än vad som är bekvämt. Men man ska ju pinas och plågas och äta sitt bröd i sitt anletes svett, så det är väl bara att bita ihop.

Kollade på Bonde söker fru igår, och det var ju så att man fick ta fram hela JYSK:s sortiment av skämskuddar och lite till. För det första det här att hon SIGRID (43) och Erik (21), hade fått "känslor" för varandra? Inte så mycket som att två av bönderna fattar tycke för varandra, sånt kan väl hända, men hon skulle ju typ kunna vara hans morsa? Alltså, jag vill inte verka åldersdiskriminerande eller så, men om man är 40+, har man ens något att SÄGA till en 20-åring? Man kan väl såklart ha en massa saker gemensamt, men blir det inte lite...udda, om man till exempel ska prata om var man var när Palme mördades (för det vet ju alla i min generation) och ens partner inte ens var född då? Och han var ju, sin ringa ålder till trots, så djävla angelägen om att bilda familj och skaffa barn, då kan man väl tycka att han borde satsa på lite mer hållbart avelsmaterial än någon som står med ena foten i klimakteriet?
Plus: Om deras känslor för varandra nu var så djävla äkta att de såg ut att lida all världens kval och Sigrid till och med klämde fram en liten tår, var det inte konstigt att de, när de precis tillbringat natten tillsammans, sen bara kunde släppa allt och ge sig in i gruppdejter med sina brevskrivare med liv och lust? Men som SIGRID sa (med reservation för att det stod i Aftonbladet): – På något sätt känns det som att man vill varandra väl. Det är fint att tycka om en annan person så mycket att man hoppas på att han verkligen ska hitta den här superfina tjejen. Och ge honom det. Det tycker jag kändes lika mycket värt i vissa avseenden också. Att släppa. Och tänka att han är inte till för mig, han är gjord för någon annan och ska få ett jättefint liv. Det där är ju så krystat och tillrättalagt att man får lust att skära upp pulsådrorna med en sönderbläddrad Harlekinroman.

Och så gruppdejterna då! SIGRID beordrade sina brevskrivare att möta upp iklädda träningskläder, själv var hon förstås überslimmad och vältränad som få, och gruppdejten bestod typ i att de var ute på en löprunda och körde typ backintervaller? J-ä-t-t-e-r-o-m-a-n-t-i-s-k-t. Inte. Men hon uttalade ju helt öppet att hon gillade att de "ansträngde sig för henne", och dessutom "Ja, de var ju bra elever...bra elever gör som jag säger och säger inte emot". Känns ju som att hon snarare är ute efter en SLAV än en livspartner?

Ja, sen har vi JENNIFER, som utnyttjade sin gruppdejt till att beordra sina brevskrivare att tävla i vem som kunde göra den mest romantiska grejen? Allt mansfolk for iväg som tossingar och plockade blommor och hade sig, och skulle sedan redovisa hur de ville uppvakta henne och hon skulle typ betygssätta? Så erbarmligt pinsamt. Men det kändes som att hon trivdes som fisken i vattnet med att se karlarna våndas och mödas med halvvissna hundkex och smörblommor och små handskrivna lappar. Det var en som tänkte sjunga, men som sen sa att han skulle göra det när de var på tu man hand, och det var det väl ingen som var ledsen för. Utom han, för han blev inte utvald bland de tre som gjorde bäst ifrån sig. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag hade dejtat någon som plötsligt brast ut i sång, som i en indisk storfilm. Det hade nog aldrig blivit någon mer dejt i alla fall.

Och de där småtjejerna som dejtar ERIK verkade ju mest vilja hångla upp honom kollektivt, och där satt han som ett mähä i mitten och fånflinade när den ena efter den andra avlöste varandra, och det kändes ju inte ALLS som att produktionsbolaget hade styrt upp detta. Slut på ironisk mening.
Och så PER, vars bullriga HÖ-HÖ-HÖ:ande redan driver mig till vanvettets rand, som skulle ut och köra någon form av fyrhjuling i lera med sina damer, och alla bedyrade att det var oh så roligt, fast man såg på dom att de helst ville sitta på en rutig picknickfilt och äta ost och klunka i sig ljummet rödvin i solnedgången.

Det var gruppdejterna det. Nästa vecka är det val och inflyttning på gårdarna. Kan knappt vänta.