Någon kanske minns mitt rätt så sturska inlägg om att jag hade varit ute och sprungit för ett par veckor sen eller så? Att jag hade en ny plan för min löpträning som bara gick ut på att springa små korta rundor för att måndagsexemplaret till kropp skulle hålla ihop någorlunda? Ja, men det lät ju bra. Kändes bra. Kändes mycket bra. Ända tills dagen efter, när den disk i ländryggen som var orsaken till att jag fick tvingades springa förra gången, talade om för mig i rätt så barska ordalag att...tja, den fanns. Det har den väl i och för sig gjort hela tiden, men på sista tiden har den faktiskt uppfört sig rätt så anständigt, men nu var det slut med det. Budskapet var att den kunde nypas och bråka rätt så ordentligt om den hade lust, ungefär på samma sätt som den gjorde då, när jag slutade springa förra gången. Och nu var det tydligen dags igen. Ingen är så blind som den som inte vill se, men till och med jag blev ju tvungen att öppna ögonen när detta samband serverades mitt framför ögonen på mig. Så det är väl bara att lägga ner planerna IGEN. För så djävla kul är det inte att känna det som ett knivhugg i ländryggen varje gång man reser sig eller sätter sig eller vänder sig på fel sätt. Inte ens den mäktigaste känsla av Runner's High kan uppväga det, tyvärr.
Status just nu: Så. Djävla. Bitter. Bara att konstatera: I wasn't born to run.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar