Yet another Nobelmiddag som jag inte blev bjuden till

Kollade på Nobelmiddagen igår. Det tycker jag är rätt festligt, även om jag själv förmodligen hellre skulle dö jämmerdöden än att sitta igenom en sån där mastig bankett med konstig mat (piggvar och kammussla med växter från havet, glödbakad kalv svept i svamp och med någon djävla fönsterlav strösslad ovanpå, rostad sellerijuice, potatispithiviers! vad fan är det ens?) och vara rädd för att spilla på den svindyra klänningen. Nu kanske de som är inbjudna har en sådan levnadsstandard att det inte gör så mycket om man råkar drössla gåslever på Oscar de la Renta-outfiten som har kostat kanske en halv årslön eller mer för vanliga dödliga. De viftar väl lite slappt med sina adliga fingrar och tänker att jaja, den där gamla trasan är väl inget att tjafsa om.

Fast maten skulle väl vara det minsta problemet, jag tänker mer om man hamnar bredvid någon tråkmåns som man då måste sitta och konversera och vara trevlig mot en hel kväll. Det är väl en sak att sitta bredvid en nobelpristagare, för då finns det väl ett givet ämne att avhandla (fast seriöst, tänk om man hamnade bredvid Svetlana Aleksijevitj, som man aldrig har läst en rad av, och så kommer samtalet helt osökt in på hennes böcker, VAD GÖR MAN DÅ?), men tänk om man hamnar bredvid dennes respektive? Hur går man vidare efter "Jaha, hur känns det att din fru/man fått Nobelpriset då?", "jaha, vad gör du om dagarna då"? och andra såna där trevare. Nä fy farao säger jag bara, kallprat är nog mitt sämsta ämne genom tiderna. Är mycket bättre på att berätta långa anekdoter om diverse upplevelser, men tror inte att det hade uppskattats om jag tog över hela Blå Hallen för att underhålla med episka berättelser, som till exempel den där gången när kamrat Martin skulle laga en trerätters middag eller andra skrönor ur mitt livs novell. Årets pristagare i fysik stannar helt upp i sina redogörelser för neutrinoscillationer och blir sittande med gaffeln halvvägs mot munnen och kungen kommer helt av sig när han ska utbringa en skål. Sånt är mer min grej, men det här med att sitta och dösnacka om ingenting och låtsas vara intresserad av någonting som jag tycker är aptrist har jag lite svårare för, för att uttrycka det milt. Fattar inte heller att de kan hålla igång så in i vassen, varenda gång kameran zoomar in så går ju munnarna som lärkvingar på vem det än månde vara. Hörde i och för sig Magdalena Ribbing säga att kungafamiljen får speciell undervisning i konsten att tala med nobelpristagare (typ), så det kanske andra också får. Eller det finns kanske nåt klipp på Youtube som man kan kolla på.

Och de sitter ju så sjukt LÄNGE också, det handlar ju om timmar av vänliga leenden och klanderfritt uppförande som ska levereras utan avvikelser. Under hur det gick för till exempel kronprinsessan Victoria, som är snudd på höggravid? Tänk om hon får känningar av foglossning eller blir akut kissnödig mitt i det stämningsfulla framförandet av "Anthems"? Vad gör man då? Man ser ju liksom aldrig någon ursäkta sig och försvinna ut i periferin för att återkomma en kvart senare med ett lättat uttryck i ansiktet, men jag antar att det händer. Eller tänk om inte fullt lika höggravida men dock gravida prinsessan Sofia kommer i nån hormonsvallning och börjar storböla när årets kemipristagare börjar tala om DNA-molekylens uppbyggnad. Sånt har ju hänt, fast kanske inte på en Nobelmiddag då.

Ja, det är väl tur att man slipper. Men härligt att titta på när man ligger i soffan med trasig luvtröja och urtvättade pyjamasbyxor med rosa möss på, det är det.