Igår var jag inne på Konsum här i byn för att köpa frimärken, denna härliga 1900-talssyssla. Skulle posta diplom till ett par människor som gått hundkurs men som inte haft möjlighet att komma sista gången. Så hade jag sån tur att jag sprang ihop med en av kursdeltagarna inne i affären, hon kom förbi när jag stod vid speldisken och väntade på att få hämta ut mitt Heliga Paket Från Tretti Punkt Djävla Se. Ibland har man tur, tänkte jag belåtet.
Kursdeltagaren Viveca: Hej!
Jag: Hej! Vilken tur att jag träffade dig, jag har ditt allmänlydnadspass och diplom som jag hade tänkt skicka! Det ligger i bilen, har du tid att vänta en minut så kan du få det!
Viveca: Vad för nåt? Allmänlydnad...vadå?
Jag: Allmänlydnadspasset, du vet det där som vi gjorde (här börjar jag bromsa ner och titta lite undrande på Viveca och tänka att hon kanske har börjat bli senildement och inte minns vad hon gjorde förra veckan)...och så ett kursdiplom.
Viveca: Nää, alltså...jag har inte gått någon kurs.
Jag (börjar inse att något inte stämmer): Nej, det har du ju inte!
Fd Viveca, numera grannen Katarina: Nej, precis.
OH THE JOY OF BEING ANSIKTSBLIND. Är nu gissningsvis ett samtalsämne på hela gatan. Tur att den inte är så lång dårå.
Ha! Ha! Jag har skrivit ut ett diplom till "Challe" och "Challes husse". Det var Challes matte som var anmäld till kursen, men det var hussen som dök upp. Under hela kursen fick varken jag eller hjälpinstruktören kläm på vad karln hette, så det fick stå så på diplomet. Inte min stoltaste stund när vi lämnade ut diplomen vid avslutningen av den 10 veckor långa kursen!
SvaraRaderaHaha! På den här kursen hade jag en farbror som hette Rune. Med en hund som hette Bosse. Som upplagt för att det skulle bli fel, fast det gör ju inte så mycket när man står på planen och säger "nu är det Bosses tur", för det kan ju vara vem som helst av hund och förare, men lite tråkigare stämning när man till exempel ber "Bosse" svara på en fråga vid fikapausen.
Radera