When the night has been too lonely and the road has been too long

Idag var det cykeltajm. Cirka en gång i veckan stiger jag upp 03.30 för att färdas till jobbet tillsammans med min elcykel Maja. Det är inte tiden då väckarklockan brutalt sliter en ur Morfei famn som avskräcker mig från att cykla till jobbet oftare, utan tiden det tar, cirka 80 minuter enkel resa, det vill säga drygt 2½ timme tur och retur. Det är väl i och för sig inte bortslösad tid SÅ, för jag får ju frisk luft, en härlig naturupplevelse och pyttelite motion på köpet, plus att det är helt gratis. Men det är ändå tid som ligger i samma sjok som ens arbetsdag, vilket gör att det känns som att cykeldagarna blir rätt långa arbetsdagar, och att det lite inkräktar på den tid som jag har kvar att disponera på att göra vad jag vill. Ja, det är lite kluvet det där, för samtidigt gillar jag det ju.

Förr hade jag aldrig cykelhjälm, vad folk än sa. Tyckte det var "töntigt", vilket är rätt motsägelsefullt eftersom jag aldrig skulle få för mig att rida utan hjälm. Sen mognade jag väl, eller åtminstone insåg att det även kan se ganska töntigt ut att sitta och dregla som en grönsak p g a hjärnskada p g a cykelolycka som man hade kunnat, kanske inte förhindra men åtminstone mildra konsekvenserna av genom att använda hjälm. Dessutom var det någon i min bekantskapskrets som sa att slå skallen i asfalt är ungefär som att tappa en vattenmelon i gatan, det har jag aldrig gjort men man skulle ju kunna föreställa sig: splash och splatter och gegg överallt. Mer än så håller uppenbarligen inte skallbenet för, kan ju vara bra att känna till menar jag.

Så jag köpte hjälm för ett antal år sen, och nu faller det sig lika naturligt att använda den som att använda ridhjälm eller säkerhetsbälte så det går uppenbarligen utmärkt att tänka om i den här frågan. När jag köpte elcykeln Maja och därmed också uppgraderades till "cykelpendlare" fick jag även uppgradera garderoben litegrann. Ett bra regnställ är ju till exempel A och O för välbefinnandet (har köpt ett från Wiggle som är speciellt anpassat till cyklister och som faktiskt är svinbra), och en annan bra grej är också speciella regnskydd till skorna, eftersom de hinner bli dyngsura på ett annat sätt än om man bara ska cykla tio minuter en kvart sådär. Jag vägrar ju att använda såna där cykelskor som man ska klicka fast i pedalerna som jag har sett att en del som tränar spinning har (kan inte föreställa mig något obehagligare än att sitta fast i pedalerna, okej i en spinningsal, men ute i det fria? NO WAY!), och har inte heller några speciella cykelbyxor. Har testat (på den tiden när jag tränade spinning) men tycker inte det gör någon som helst skillnad om man har stoppning eller ej, så jag kör med ett par tajta Adidas träningsbyxor istället. Tajt är däremot viktigare än man tror, åtminstone för mig, för det är rätt enerverande med fladdrande tygsjok i längden. Men stoppning är enligt mig helt onödigt. Dessutom kan det vara en viss fördel om man till exempel ska inom affären på vägen hem. Det finns ingen som helst värdighet i att skrida in på Konsum som en framtidsversion av sitt 95-åriga jag med en jätteversion av Teena Lady i stjärten.

Vi bor i ett kallt land, och det där med att ha mössa krånglar till det lite när man har hjälm. Det går ju liksom inte att dra mössan ÖVER hjälmen, ej heller att bylsa in en stor stickad luva under densamma. En speciell såkallad cykelmössa fick därför införskaffas, som är tajt och gjord i något slags isolerande funktionsmaterial. Den får mig att se ut litegrann som Döden i Det sjunde inseglet, vilket kanske inte är så smickrande, men hellre det än att frysa om öronen.

I morse gjorde jag däremot det fatala misstaget att kasta en blick på mig själv i spegeln precis innan jag skulle ge mig iväg, med andra ord när jag stod färdigskrudad i min cykelpendlarutstyrsel. I vanliga fall är det ju så sabla mörkt vid fyratiden på morgonen när jag står i begrepp att ge mig iväg, och då är jag inte den som liksom går och tänder lampor för att kunna se hur jag ser ut innan jag ger mig av i kompakt mörker utan att möta en käft, men nu och några veckor framöver är det ju ljust även så dags, så då kunde jag inte undgå min egen spegelbild. Och det var ingen syn att bli direkt munter av kan jag väl säga. Med hjälmen ovanpå min medeltidsmössa såg jag närmast ut som någon som klätt ut sig till en slags svamp. Och då var det inte direkt stolt fjällskivling vi pratar om utan snarare någon form av murkla. Skrynklig, bitter och lite giftig sådär kanske. Fast hellre det än att frysa om öronen och spräcka skallen får man väl ändå tänka.

Funderar nu på om jag ska lägga mig till med att börja mässa fram Jag har vandrat länge vid din sida nu eller förekomma genom att börja gnola på Har du sett herr Kantarell om jag mot förmodan skulle möta någon på min ensamma färd i gryningstimmen. Får väl prova mig fram och se om något av det är ett framgångsrikt koncept.