Ett skepp kommer lastat med ett blogginlägg (nu även med bild)

Åker bil och lyssnar på radio. Någon Stockholmsdonna förespråkar att man ska ta tillvara på vardagsmotionen, och det är väl inte fel. Så säger hon, ej ordagrant citerat men på ett ungefär, att Ja, det tar ju oftast lika lång tid att springa eller cykla till jobbet som det tar att åka kommunalt så då kan man ju göra det till sin vardagsmotion och man bara MEN HALLÅ. Vad har man för snäv världsbild när man gör såna uttalanden? Jag har tre mil till jobbet, för det första är det väl få som tycker att det är "vardagsmotion" att avverka ett helt djävla Lidingölopp innan arbetsdagen ens har börjat. Bussen till stan tar en halvtimme, och inte ens Usain Bolt kommer upp i såna kilometertider så att det "oftast tar lika lång tid". Sen är det i och för sig ett sabla meck och tidsspillan att ta sig från stan och ut till industriområdet där jag slavar ihop till mitt levebröd efterson Skåneexpressen och stadsbussarna inte är synkade, men man måste i alla fall tillhöra världseliten i långdistanslöpning för att ens kunna drömma om att "vardagsmotionen" skulle gå på ett ut med kollektivtrafiken, tidsmässigt sett. Så det kan man ju lägga av med att göra såna där generella uttalanden om hur lätt det är att göra vardagsmotion till och från jobbet, det är det kanske om man bor i en storstad och har allt inom ett stenkasts avstånd, men vi andra vanliga dödliga ska utmålas som lata miljösvin, typ. 

Besökte min kiropraktor efter jobbet. I tusen år har jag gått till en och samma, men nu har jag bytt till en ny för jag tyckte den gamle började spåra ur, eller om han fick ekonomiska problem, för han började boka in återbesök som om det inte fanns någon morgondag där jag fick betala 400 spänn och ändå knappt fick någon behandling att tala om. Så en vacker dag fick både jag och min plånbok nog och vi gjorde helt enkelt slut med honom.

Min nya kiropraktor är ett 12-årigt kinesiskt gossebarn, ser ut att vara i alla fall, lite som Short Round i Indiana Jones och de fördömdas tempel, och jag tycker han pratade väldigt mycket om "förslitningar som börjar komma" och "du är ju ändå 46 år". ÄR DET SÅNT MAN SKA BEHÖVA HÖRA PÅ NU? Dessutom är jag i obalans på grund av alla skador på vänster ben, så nu har höger sida fått nog av att hålla på och kompensera för detta och vill kasta in handduken. Dessutom måste jag sluta med min förfärliga ovana att vila tyngden på ena benet när jag står, något jag aldrig ens reflekterat över att jag gör eller att det skulle vara något fel med det, men det är det alltså. Det är inte bara en dålig vana, det är i det långa loppet DÖDEN för ryggen, höfterna, bäckenet och fan ta mig tror jag att situationen i Gaza beror lite på att någon står och lägger över kroppstyngden på ena benet mellan granatattackerna. Detta måste alltså upphöra med omedelbar verkan (liksom granatattackerna i Gaza, ALLVARLIGT, kan inte någon bara GE SIG? Det måste väl vara bättre än att leva i decennier med kriget som vardag, kan de liksom inte bara LÄGGA AV NÅGON GÅNG?)

Ja, i alla fall. Efter att ha blivit uppläxad och nedmonterad och återuppbyggd av gossebarnet så åkte jag och köpte gummistövlar. Den minnesvärde kan erinra sig att det gjorde jag för inte så värst längesen, jag vill även minnas att jag var helnöjd. Då. Jag är i och för sig inte direkt missnöjd nu, men när den första gummistövelsmekmånaden är över har jag upptäckt lite brister. Skaften, som jag tyckte var så behändigt korta, är FÖR korta. Så länge man håller sig i civilisation, med vägar och klippt gräs, är det helt okej. Men då fort man är lite offroad, och det är jag ju rätt ofta, så blir man blöt på byxbenen. No funny, som Short Round skulle ha sagt. Så nu gar jag slagit till på ett par halvhögskaftade av överklassmärket BARBOUR (hade aldrig hänt om jag inte hade råkat ha ett presentkort i jaktaffären). Är mycket nöjd med dom so far. Sköna, röda, snygga och gratis. Inte alls dumt faktiskt.

Rikemansstövlel, nu i min ägo.
HUR FAN GICK DETTA TILL?