Jag tittar på tv pt 3

Igår kväll kunde jag för ovanlighetens skull inte somna, utan låg och vände och vred mig samt retade upp mig på vissa personer i min relativa närhets agerande i en viss fråga. Eftersom dessa specifika personer inte var närvarande så att jag kunde häva ur mig mina åsikter i denna specifika fråga så distraherade jag mig med att ladda ner Svt:s app och beta av ett par avsnitt av Ponnyakuten. Det var ett stort misstag. Jag älskar Ponnyakuten, men FY FAN VAD ALLA ÄR KASSA. Och vad är det för helknäppa föräldrar som köper helt hetsiga ponnyer till ungar som knappt kan rida lätt ens en gång? Och om man nu tycker det är så till den milda grad obehagligt att hoppa att man börjar böla inför ett kryss på 30 cm: Låt bli att hoppa då. Satsa på dressyr istället. Det finns en hel drös människor, inklusive undertecknad, som (numera) tycker att 30 cm är en fullt tillräcklig hinderhöjd som man dessutom kan välja att avstå från om man inte har lust att känna att hoppet sker med livet som insats. Man måste inte göra allting. Observera att denna drös människor gissningsvis aldrig får vara med i Ryttareliten, åtminstone inte som representanter för hoppsidan. Men det är väl skit samma, kan jag ju tycka, om vägen dit ska kantas av obehagskänslor och ångestgråt. Man bara: HALLÅ, föräldrar. Köp ett marsvin.

Hetsade upp mig så till den milda grad över inkompetensen hos ungar och föräldrar att jag sen inte kunde somna för den saken. Dessutom funderar jag alltid (eller ok, inte 24/7, men i alla fall inför varje avsnitt) på det här att det i varje säsong av PA varit med minst två killar av åtta deltagare. Det är ju inte direkt ett förhållande som speglar verkligheten, skulle hellre säga att på den nivån är det snarare två av åttio. Nu vet jag inte om det bara är ett utslag av den gamla vanliga tradiga visan att killar med problem gapar mest och därför får mest hjälp, eller om det hos Svt finns någon tanke att visa att "ridning minsann inte bara är en tjejsport utan någonting som även killar kan ägna sig åt". I det förra fallet är det ju fortfarande bara att beklaga att vi inte kommit längre, i det senare tycker jag väl inte riktigt att lösningen på problemet att "tjejsporter" (och i förlängningen: kvinnoyrken etc) har låg status är att transformera dom till "killsporter". Symtomet botat, sjukdomen kvarstår så att säga.

Skulle kunna skriva EN KILOMETER om detta, men har inte riktigt tid nu. Har inte riktigt mental kraft att bli så uppretad heller. Får nog varva med ett par avsnitt av den beskedliga Storstad på öppna arkivet.