Alltså, jag inledde matchen helt kolugn och var helt förvissad om att Norge skulle vinna, det var liksom inget att hetsa upp sig över. Norge har ju ändå vunnit både EM och VM och OS, liksom. Matchen började. Såg Sverige gå upp i ledning. Halvlåg i soffan och inväntade att norskorna skulle komma ikapp. Vilket de inte gjorde förrän i mitten av andra halvlek, och sedan blev det förstås nagelbitarfestival precis som det brukar bli i handboll. Tyvärr inte med marginalerna från Sveriges sida, vilket känns som en förfärligt snöplig djävla förlust, för Sverige spelade verkligen riktigt riktigt bra. Men det räckte inte hela vägen. TYVÄRR. Skit också. Nu har jag så mycket adrenalin i kroppen att det där med att gå och lägga mig tidigt och "sova ikapp" är ju bara att fetglömma.
SKIT OCKSÅ. Som sagt.
EDIT: Fasen vad handbollsspelare är duktiga på att analysera en förlust. Själv hade jag varit så djävla sur att jag nog bara hade älgat förbi alla reportrar och fräst irriterat åt reportrar som kräver att man ska svara på varför "vi" inte vann. Men handbollsspelare! (eller det är kanske likadant i alla sporter, jag vet inte så noga). Bara minuter efter att slutsignalen gått och drömmen om EM-semifinal har gått upp i rök så halas de in framför kamerorna och fastän de måste vara besvikna så det bara visslar om det så är de ändå alltid vänliga, ödmjuka och levererar knivskarpa analyser på ett trevligt sätt. Är det detta som kallas mediaträning? Jag är stum av beundran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar