Tandläkarlycka

I nästan hela mitt liv har jag lidit av gammal hederlig tandläkarskräck, som är baserad på ren och skär SMÄRTA som letar sig igenom alla bedövningssprutor som finns i hela världen. Enligt min tandläkare så kan nervtrådarna i munnen nämligen gå lite hipp som happ hos vissa människor, och om man har sådana spretiga nerver så är det inte säkert att bedövningen tar där man tänker sig att den ska ta. Vet inte om detta är någonting som lärs ut på tandläkarhögskolan, men i så fall har 9 av 10 utexaminerade tandläkare skolkat från den delen av undervisningen. För mig har tandläkarbesök inneburit SMÄRTA vars motstycke knappt ens går att återskapa i en förlossningssal. Men på 70-talet, när jag var barn, så fick man ju inte vara sjåpig i såna situationer, och i helvete att någon tandläkare skulle slösa mer än högst EN bedövningsspruta på någon lipsill till unge. Så där låg man med bedövad kind och tunga och kände hur borren i sakta mak arbetade sig ner i tändernas blottade nervtrådar och den invärtes dödsångesten tjöt i samma tonart som borren. Och så SMÄRTAN. Aj. 

Så fort jag blev vuxen så hanterade jag detta genom att på ett mycket fegt sätt smita undan alla tandläkarbesök som inte var akuta. När det började dra ihop sig till återbesök så kunde jag utan att blinka ringa och påstå typ att jag inte kan komma på grund av att jag ska iväg på FN-tjänstgöring i Kongo-Brazzaville de närmaste 18 månaderna, men jag "kan ju höra av mig när jag kommer hem igen". LÖGNTRUT.

För att göra en lång historia kort så håller sig lögntruten numera dock på den smala vägen i och med att jag via Tord har hittat en HELT FANTASTISK tandläkare, i vars händer jag numera lägger mitt liv en gång per år. Han kan hantera en bedövningsspruta och är inte blyg för att fylla på vid minsta tecken på obehag från min sida (och min tröskel är mycket låg). Ska väl inte påstå att jag är botad från min tandläkarskräck, det är ju inte över förrän den feta damen sjunger, men det går bättre och bättre år för år.
Idag var det dags igen. Upptäckte att jag kände mig nästan avspänd, och i väntrummet satt jag INTE och bet nervöst på naglarna i dödsångest utan engagerade mig i en debatt om internatskolan Lundsberg på väntrums-tv:n (väntrums-tv = MYCKET BRA påhitt). Sedan fick jag plötsligt för mig att detta var ett DJUPT ILLAVARSLANDE TECKEN, typ att nu djävlar skulle det vara kariesangrepp stora som Tykarpsgrottan i varje tand och det skulle krävas omfattande renovering och rotfyllningar för att få tillbaks normal tandstatus. Som om det var något opassande i att sitta där och förfasa sig över att rikingbarnen på Lundsberg var emot en du-reform mellan elever och lärare (Ingmar Bergman ringde från andra sidan och ville göra en uppföljade på Hets!), men det var. väl den där djävla Jante som kom och spökade lite, för jag hade inga hål och bara fjuttlite tandsten. Men så har jag också varit flitig som en iller med tandtråd och fluorsköljning. Det är inte särskilt rockn'roll, men det får väl gå ändå. Och sedan kom det bästa av allt, saltblästringen. Älskar saltblästring, eller åtminstone känslan efteråt. Som att ha skickat hela garnityret på munhåle-spa. Mmmm. Karius och Baktus har inte en chans.