Till sängs med Leif GW Persson

Nu ska jag gå och lägga mig med Leif GW Persson. Ja, inte personligen då för höge farao, utan med en av hans böcker, Den döende detektiven. Jag gillade hans 70-talsböcker, Grisfesten, Samhällsbärarna och Profitörerna. Sedan kom en radda böcker om konspirationsteorier och Palmemordet av vilka jag pliktskyldigast plågade mig igenom den första och inte skulle kunna återberätta om så mitt liv hängde på det. Och den där Linda lär jag väl aldrig bli klok på. Jag faller i koma precis hela tiden och är väl nånstans och harvar på sjätte CD:n i nuläget. Om jag hade lyssnat på den på väg till och från jobbet så hade jag väl tagit mig igenom den på ett nafs, men jag vågar inte. Risken att falla i sömn är ju uppenbarligen mycket överhängande. Leif GW Persson borde klassas som en trafikfara och förses med röd varningstriangel, som medicinburkarna på den gamla goda tiden när allt var som det skulle.

Men jag kunde ändå inte låta bli att snyta åt mig Den döende detektiven för ett tag sedan. Jag gillar ändå Johansson. Och för den delen Jarnebring (men vem kom på att Sven Wollter och Tomas von Brömssen, två göteborgare, skulle kunna spela detta radarpar på ett trovärdigt sätt? Johansson är från Näsåker, Ångermanland, och Jarnebring är ju stockholmare. Gör om, gör rätt). Och det kunde väl vara lite kul att se vad de hade för sig som pensionärer, tänkte jag.

Så av dagens göromål återstår endast att gå till sängs med ett par pensionerade snutar och ett tjugofem år gammalt mord. Det kan man väl stå ut med, på pappret så att säga.