Stop! In the name of love!

Idag var det stopp i avloppet på jobbet. Eller egentligen var det inte stopp, men det har varit lite dålig avrinning ett tag, så Stefan ringde efter ett företag som kort och gott heter "Spolarna" och som livnär sig på att rädda folk med igenkorkade avlopp. Om de hade haft kyrkogårdar som affärsområde hade de kunnat heta DödSpolarna, men nu har de andra arbetsuppgifter och tur är väl det.

Jag har vid ett par tillfällen haft det tvivelaktiga nöjet att träffa Spolarna helt privat. Vi har nämligen lite bakfall på våra avloppsledningar, vilket leder till tokstopp då och då och då får vi då förnedra oss och ringa dessa glada gossar. Eller så djävla glada vet jag inte om de är eftersom vårt avlopp hittills alltid har valt att strejka på helger så har vi bara råkat på dom som har JOUREN, och det verkar ju vara ett öde värre än döden, åtminstone om man får tro uppsynen på de purkna unga män som grinigt undrar var brunnarna är och hur anslutningarna till dagvattnet sitter och så vidare.

Men dagtids-Spolaren var en pigg och glad kille som menade på att det här skulle vara fixat i ett litet nafs. Han var nästan provocerande i sitt sätt att avslappnat gå omkring och prata avlopp som om det vore ett cocktailparty, men sedan försvann han in bakom stängd dörr för att liksom attackera toastolen. Vid något tillfälle sa jag till Micke att "det här är minsann tillräckligt", om något jobbrelaterat, och då stack sPolaren ut huvudet och tjoade: Äckligt? Tycker du det här är äckligt? och såg ut som att han riktigt längtade efter att få börja argumentera för hur äckligt det kunde bli, och såg helt besviken ut när jag artikulerade att jag sagt tillrÄCKLIGT.

Efter ett tag for han ut och öppnade en brunn och plirade ner i den, sen kom han in igen och såg helt chockad ut. Hur länge hade vi haft stopp i avloppet egentligen? Vi hummade och menade att stopp är det väl inte riktigt tal om, det bara rinner ju undan lite dåligt, men det hade det ju gjort ett tag. Ja, då var tydligen hela avloppsbrunnen helt igensatt, den såg ut som en trekammarbrunn, han hade aldrig sett något värre. Han var tvungen att ringa efter förstärkning, och sedan var det två karlar som sprang med slangar och dånade med tryckluftsaggregat och höll på hela eftermiddagen och sa till varandra att det här var nog det värsta de hade sett i hela sitt liv. Hur många var vi egentligen som jobbade där, och hur mycket toapapper använde vi egentligen per person? Med jämna mellanrum skrek någon av dom: Fy fan vad det luktar SKIIIIT.  Så mycket för begreppet "arbetsro".

Man tycker ju att sådana där Spolarkillar skulle vara härdade, men de betedde sig som att det här var Århundradets Stopp och vi kände på oss att det här var någonting som skulle återberättas i både fikarum och kanske även på personalfester, och att vi skulle framstå som ett riktigt skräckföretag. Nu går vi alla och sneglar lite misstänksamt på varandra på jobbet. Vem ser ut att ha rikligast volym på sina tarmtömningar och vem är TOAPAPPERSBOVEN i dramat?