15 minutes of fame?

Den minnesgode läsaren kan kanske erinra sig om hur det gick till i somras när jag aktiverade mina okända superkrafter och pajade bakrutan på bilen. Det blev en rätt dyr historia, trots försäkring. Och dessutom blåljög jag på verkstan och sa att jag inte hade en aning om hur det hade gått till. Jag tror inte att de trodde på mig, men de brydde sig väl inte om det så länge försäkringsbolaget betalade. Nu har jag för säkerhets skull bytt till ett annat försäkingsbolag för att sopa igen spåren efter min korta bana som urkundsförfalskare, eller vad det nu kan tänkas heta. Eller okej, det var väl inte enbart därför, eller för att vara mer korrekt så var det inte alls därför, utan för att jag fick ett bättre pris av ett annat försäkingsbolag, men medge att det lät lite mer spännande?

Hur som helst. Jag kände lite att det kanske började dra ihop sig till någon slags service på bilen. Den är ju ändå rätt gammal och förtjänar lite kärlek och omvårdnad av någon annan än mig. Jag ville även diskutera med någon bättre vetande om det möjligen var dags för kamremsbyte, så jag körde inom verkstan för att boka en tid. När det handlar om bilar så känner jag att det är bäst att liksom stå öga mot öga med experterna, för då kan man, eller dom, peka och visa. Annars riskerar man, eller åtminstone jag, att bli bortkollrad fortare än någon hinner säga Bosse bildoktor.

Ja, så jag svepte inom verkstan. Hade en mycket förtrolig diskussion om kamremmen med en bilmekaniker. Kamrem är ett laddat ord. Få människor som inte är bilmekaniker vet ens hur den ser ut, men det känns inte som att ett kamremsbyte lämnar någon oberörd. Jättejobbigt och jättesvårt och jättedyrt är glosor som brukar förknippas med ett kamremsbyte. Även av bilmekaniker, fast den här hade en mer lättsam inställning. En kamrem till en Volvo kostar 173 kronor och är inte alls särskilt svår att byta, menade han på. Nu tror jag kanske att det beror lite på VEM det är som utför den här operationen, men det är ju bra om han tycker att det är lätt när han ska på min bil. 

Ja, så vi bokade en tid, och när jag sa mitt registreringsnummer så liksom studsade han till. Var det din bil vi bytte bakruta på i somras? undrade han, och jag fick medge att det var det. Jag trodde att sånt där var vardagsmat för bilmekaniker och inget man lade på minnet direkt, men en bakruta på en 740 spräcker man inte hur som helst, uppenbarligen. Då blir man ihågkommen, listad och påmind till döddagar.

Eller ska jag se det som att mina 15 minutes of fame är här?