I helgen såg vi den svenska filmen Pingpongkingen från 2008. Och det var framför allt en titel som hade otroligt svårt att fastna, det blev mest Kingkongpungen och Kingpin-ungen eller Men-vad-fan-hette-den-nu-igen-då.
Och var den bra då? Jag gillar ju svensk film, men ibland känns det som att man borde dra öronen åt sig när det handlar om prisbelönta filmer och bara slappna av framför lite schysst videovåld utan pretentioner istället. Men på något sätt intalar man sig ju ändå att det här med prisbelöningar ska borga för någon slags kvalitet. Och den här hade ju till och med vunnit pris i Sundance Film Festival. I Amerika. Det borde ju inte vara fy skam, kan man ju tycka.
Fast vad amerikaner har sett för bra i den här filmen kan man ju fråga sig. Jag tycker att den var lite sorglig, sådär så man fick ont i hjärtat. Det tafatta känsloregistret träffade klockrent, och brödernas karaktärer och dialog kändes naturliga. Det var väl det som var bra. Men själva storyn i sig kändes inte som någon höjdare. Och jag irriterade mig otroligt mycket på att nästan alla verkade ha varsin dialekt. Och på att färgsättningen i fotot var direkt motbjudande menlöst pastellfärgad och liksom mjölkig. Och nej, det är inte tufft att klä sig i samma nyans som ett hus och det är inte ens snyggt på film.
Och sådär jävla bra pingis var han faktiskt inte heller. Och då kan jag tillägga att jag minsann också har genomlidit en och annan sportlovsturnering i mina dagar. Och jag vill särskilt påpeka att bordtennissektionen i Ölmstad IS mig veterligen aldrig har fostrat några Stellan Bengtssöner, men lite mer klass på spelet än det man fick se Pingpongkingen var det faktiskt. De kunde ju inte ens en gång skruva en serve.
Skärpning, Amerika.
Och var den bra då? Jag gillar ju svensk film, men ibland känns det som att man borde dra öronen åt sig när det handlar om prisbelönta filmer och bara slappna av framför lite schysst videovåld utan pretentioner istället. Men på något sätt intalar man sig ju ändå att det här med prisbelöningar ska borga för någon slags kvalitet. Och den här hade ju till och med vunnit pris i Sundance Film Festival. I Amerika. Det borde ju inte vara fy skam, kan man ju tycka.
Fast vad amerikaner har sett för bra i den här filmen kan man ju fråga sig. Jag tycker att den var lite sorglig, sådär så man fick ont i hjärtat. Det tafatta känsloregistret träffade klockrent, och brödernas karaktärer och dialog kändes naturliga. Det var väl det som var bra. Men själva storyn i sig kändes inte som någon höjdare. Och jag irriterade mig otroligt mycket på att nästan alla verkade ha varsin dialekt. Och på att färgsättningen i fotot var direkt motbjudande menlöst pastellfärgad och liksom mjölkig. Och nej, det är inte tufft att klä sig i samma nyans som ett hus och det är inte ens snyggt på film.
Och sådär jävla bra pingis var han faktiskt inte heller. Och då kan jag tillägga att jag minsann också har genomlidit en och annan sportlovsturnering i mina dagar. Och jag vill särskilt påpeka att bordtennissektionen i Ölmstad IS mig veterligen aldrig har fostrat några Stellan Bengtssöner, men lite mer klass på spelet än det man fick se Pingpongkingen var det faktiskt. De kunde ju inte ens en gång skruva en serve.
Skärpning, Amerika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar