Då och då drabbas jag av nackspärr. Fast det sitter inte riktigt i nacken utan nästan mer i ryggen. Det är nästan som ryggskott, fast lite mer åt nacken till. Ett nackskott, helt enkelt. Det är sådär kul. Eller inte alls kul om sanningen ska fram. Bland annat gör det svinont så fort jag rör mig. Typ andas.
Om mindre än 48 timmar ska jag springa ett halvt maraton. Det här nackskottet kunde ju kommit lägligare om man säger så. Du springer väl för fan inte med nacken, sa Christian när jag beklagade mig vid fikabordet. Vi är mycket för det här med empati på jobbet, så det är bara att bita ihop, något medlidande är inte att räkna med.
Det är för övrigt som om vi nu blir straffade för all hybris som flödat vid fikabordet de senaste månaderna. Stefan är förkyld, Magnus har ont i benhinnorna och Jenny har drabbats av matsmältningsbesvär. Det är bara Christian som är i högform, och jag är ganska övertygad om att det beror på att han ägnar sig åt voodoo på kvällarna. Att det finns fyra små dockor med nålar instoppade på karaktäristiska ställen så att vi ska få lida och underprestera och han själv ska få glänsa.
Om det går dåligt för oss andra på lördag så vet ni vad det beror på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar